Höbärgningen.
Så hett skiner solen och gräset är torrt.
Nu skall det i lada,
Och muntra och glada
Till hvar sin bestämmelse alla gå bort.
Till ängen blott hustrurna! – ack, huru bra!
De ogifta, blyga,
Till ladan sig smyga,
De äro så husliga – husliga, ja! –
De älska det mjuka, det doftande hö.
Ej skönare läger
På jorden man äger,
På höskullen vilja de lefva och dö.
Hur muntert de klättra på bjälkarna opp!
Att stå där och skåda
I hissnande våda,
Och frukta för fallet, men våga ett hopp!
Ack, fallet är ljuft – då det sker uti hö;
Man sänks som af änglar,
Bland vissnade stänglar,
Men reser sig åter som blomstrande mö.
Se gossarna komma med skyhöga lass!
Nu blir det att hafva
Med famntag, som kväfva,
Och ropa ibland åt de skälmarna: kass!
De vilja väl stjäla en kyss eller två ...
När hö’t är emellan,
Så lyckas det sällan,
Men låter väl kanske sig göra ändå.
Hur ledsamt! De fara när häcken är tom,
Och fäntorna känna
En tomhet lik denna,
Men strax komma nya och sorgen går om.
Snart närmar sig natten så vänlig och sval,
Och sakta de bäfva,
De unga, som häfva,
Och suckar de draga, fast icke af kval.
Och flitigt i half dunklet vagnarna gå;
Om tungorna tiga,
Dock känslorna stiga,
Och flickorna ropa ej längre: nej då!
Men Lasse i stället för hö tar sin mö!
»Aj! Aj! jag tog miste!»
»Din skälm! du det visste!» – –
»Hvad gör det min docka, allt kött är ju hö.»
Och djärfheten ökas med mörkret – jo, jo!
Af rosor hvad härjning
Vid hvarje höbärgning!
Men jag de arbetande lämnar i ro.
Aktivera autouppdatering av kommentar