Skaldens lott.
Bland alla yrken, man välja kan,
Är skaldens yrke dock sämst, för sann;
Ty klen på Pinden är alltid grödan,
Och, hur han släpar, han saknar födan.
Han lefver icke af morgondagg,
Och äfven skalden behöfver plagg;
Men handplagg får han dock oftast bara
Af recensenternas tjocka skara.
Som bin i kupan de ropa: ut!
Kom, »nappa nytt» på hvar enda klut! –
Af hela svärmen den fången arme
Nu stungen blir, så sig Gud förbarme.
Han kan ej fäkta, han kan ej fly,
Ty han är fast i kritikens dy.
Ju mer han krånglar, dess mer han sjunker,
Och munnen full får vår goda junker,
Men det är rättvist, det bör han ha
För denna klåda i fingrarna,
Som drifver honom att evigt skrifva,
För att mamsellernas tid fördrifva.
Han kunnat lära sig göra skor
Och setat nöjd vid en sulbänk stor
Och jämt haft pengar till mat och hyran,
Ty sylen inbringar mer än lyran.
Men synd om honom det är likväl,
Som fått ett bihang, som kallas ... själ.
De som ej hafva det icke veta,
Att äfven hjärnan får tungt arbeta.
En sångmö liknar en nordisk mö;
För henne lefva man skall och dö.
Hon vill bli dyrkad – och det beständigt,
Om än affärerna stå eländigt.
Hon drifver skalden till bläckets flod
Att sjunga kärlek och hjältemod,
Hon vill att jämt han skall producera,
Ja, bara vattnet – om intet mera.
Och skalden, henne allt till behag,
På lyran knäpper nu natt och dag
Och söker rim med en helig ifver
Och sig fundersamt bak örat rifver.
Men när han funnit den sökta skatt,
Hans pulsar hoppa som kråkor gladt.
Det är en födkrok, som icke föder,
Men likväl kostar den på, o bröder!
Det kostar på att gå ut på jakt
I tankens värld, ifrån trakt till trakt,
Att fånga bilder, som flykta rädda,
Och se’n i ord få dem prydligt klädda;
Det kostar på mer än den kan tro,
Hvars känsla ligger i »ack!» och »o!» –
I mänskolifvet det gifves stunder,
Då man blir lockad till diktens lunder,
Och svälter äfven man där ihjäl,
Så vill man vandra bland dem likväl;
Ty lider kroppen, den arma trälen,
Af magens ’verop, – så frossar själen
Och dricker gudarnes nektar ur
Hvar blommas kalk i en skön natur.
Men hårdhändt kommer nu verkligheten
Och fattar stormande i poeten
Och ruskar honom och ropar: »Gack!
Och köp dig aktning – hoc est – en frack,
Och lär dig prosa och följ med strömmen
Och gif se’n djäfvulen skaldedrömmen!»
Han måste lyda. Ur lagerskog
Han går så tungt som en trögkörd plog.
Ej sången höjes af honom länger,
Men upp i barrträd han lyran hänger.
Den puls, som slog för det sköna gladt,
Förfryser snart uti Nordens natt.
Af brödbekymret för alltid fången,
Han har ej tid till att idka sången,
Och tonlös går han med hjärtat dödt,
Den väg, som sorgen med törnen strött; –
Förgäfves lefde han här på jorden.
Se, det är sångarens lott i Norden.
Aktivera autouppdatering av kommentar