Frejas tårar.
Länge i Freja herr Öder gick kär,
Tärdes af sorgen,
Fruktande korgen,
Hvar gång gudinnan sig visade tvär.
Ack, dessa kvinnor!
Fröknar, gudinnor, –
Aldrig rätt säker på någon man är.
Öder led svåra af kärlekens kval.
Mager och krokig,
Tankspridd och tokig,
Larfvade han kring den älskades sal.
Böttiger-lyran
Tog han i yran,
Sjöng så gudsnådligt, fast rösten var skral.
Freja blef rörd af hans kvidan och pust,
Gossar, som gråta,
Äro för såta,
Präktiga snurror för tofflorna just!
Lågande blickar,
Vänliga nickar
Gaf hon åt stackarn med stigande lust.
Denne helt hastigt blef djärfvare nu,
Kysste dess händer,
Och såsom fränder
Under en aftonstund blefvo de du.
Efter den första
Gunst kom den största,
Ty den gudomliga snart blef hans fru.
Hela smekmånaden Öder var slaf.
Ständigt där smektes,
Trycktes och lektes,
Ack! men därefter han kallnade af.
Gäspande sakta
Utan att akta
Ens på de brinnande kyssar hon gaf.
Freja af bäfvande oro blef full,
Började gråta,
Ack! men ej våta
Tårarna voro, de voro af gull.
Hej! – tänkte Öder –
Tvedräkten föder
Bättre än sämjan. En indräktig tull!
Och från den stunden – af ekonomi –
Lät han den såta
Pusta och gråta,
Aldrig en dag blef från snubbor hon fri.
Kräset han smorde,
Påsar han gjorde,
Gömde den lättfångna skatten däri.
När en miljon blifvit hopskrapad så,
Skälmen i natten
Rymde med skatten,
Reste utrikes att rumla därpå.
Kunde man, bröder,
Likasom Öder,
Blott en guldgråtande hustru sig få!
Aktivera autouppdatering av kommentar