En fredshjältes memoirer.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

(Utkast, funna på gäldstugan.)


GREFVEN: Det är själfva djefvulen, hvad det
är mycket, som filosoferna icke begripa!
JACOB: Hvad begripa icke filosoferna, min far?
GREFVEN: En rask sälles lif.

TÖRNROSENS BOK.


   Vid skenet af skumögda sexstyfversdankar
Då födas så granna, poetiska tankar.
Jag därför vill sjunga mitt framfarna lif.
Ej alltid min stjärna har lyst uti söder,
Sen därföre här hvad jag samlat, o bröder!
Ur minnets neddammade, gamla arkiv.

   Precis som en konung jag föddes till världen,
Fast icke det sköts eller lektes med svärden
Och släpptes ballonger och pratades grant.
Jag växte och tilltog i synd och i styrka,
Samt började Venus och Bacchus att dyrka,
Men aktade mig att bli lärd och pedant.

   I skolan jag hedersrum fick så behändigt,
Ty ultimus var och förblef jag beständigt,
Men primus, då möte till örlog var stämdt.
Hur också magistern med riset var trägen,
Cornelius ej hittade in på den vägen,
Som oartigt visades honom allt jämt.

   Men om jag de gamle ej ville studera,
Studerades likväl de unga dess mera,
Jag menar de unga mamseller i sta’n.
Jag lärdare blef ined hvart blad, som jag vände,
Och snart jag allsmäktigt min kallelse kände
Att vandra kurtisens omätliga ban’.

   Men pappa han sade: »Nu tiden är inne
Att välja ett yrke – för hvad har du sinne?
Säg själf hvad dig lyster, du börjar bli karl!»
»Mitt sinne, herr fader, är vändt till det sköna,
Se brokiga blomstren på ängarna gröna!
Jag önskar dem likna och blifva... husar.»

   »Min son! af allt jordiskt det sämsta du väljer,
Och kärnan af lifvet för skalet du säljer,
Dock räds jag, att endast du duger till det.»
Och strax tog jag på mig den guldsådda fracken
Och snörade magen och höjde på nacken,
Samt struttade framåt med sirliga fjät.

   Men aldrig mer stolt var en »hästkarl» i hågen,
Mitt bröst, ack! det svällde som fräsande vågen,
Och inga plebejer jag kände igen.
Om själf jag den tiden mig skulle värderat,
Ej Rothchilds miljoner mig fullt likviderat.
Hvad varan har fallit – och faller väl än!

   Lätt kunde man se, att jag var utaf adel;
Jag satt som en krigsgud, i prunkande sadel
Och såg med förakt på de dödlige ned.
Hur häfdes mitt bröst, när, med stolta grimacer,
Jag tummande lekte med mina mustascher
Och på det förtjusande pipskägget vred!

   Hur trifdes jag ej i det härliga stallet!
Jag dyrkade hästen, som alltid är fallet
Med ridhusets ädle, men hedniske son.
Ack! med hvilken smak chambrieren jag förde!
Och med hvilken ledighet tungan jag rörde
Till eder så grofva som åskornas dån!

   Men nu må man tro, att ett leben begyntes!
I »stora», i syndiga världen jag syntes
Och rumlade ytterst gentilt, med behag.
För pappa jag jämt låg i stora förskotter,
Befriade gubben från rikdomens lotter
Och honom dyrbarare blef med hvar dag.

   En vällust det var att på baler mig skåda.
Ack! flickorna fästes, som flugor vid kåda,
Vid min uniform och charmanta figur!
Hur kunde de små mot sitt öde väl strida?
Med dollman på axel och sabel vid sida
Jag hade besegrat S:t Britas natur.

   I kärlekens krig blef jag höljd af förtjänster,
Belägrade hjärtan till höger och vänster
Och härliga byten vid stormningen tog.
Förgråtna mamseller, som tärdes af smärtan,
Och bleknade kinder och krossade hjärtan
Min framfart bevittnade, hvart som jag drog.

   Af hjärtömma bref jag väl hade tre lårar,
De talte om otro och dröpo af tårar
Och ömkliga voro från början till slut.
Af hår-souvenirer min byrå var proppad,
De kommo till pass, ty min sadel blef stoppad
Därmed, och på minnen den glömske red ut.

   Ack ja! det var sköna och dråpliga tider;
Men ve mig! snart kommer ett minne, som svider,
Jag slutligt blef kär – uti pengar, förstås.
Bland adeln vid skeppsbron, så hög i sin tanka,
Jag fann en mamsell, och den räddande planka,
Jag nappade i, för att icke förgås.

   Att ej hon var vacker, må himmelen veta,
Och hennes humör hörde ock till de heta,
Men om hon var uddhvass till kropp och till själ,
Så hade hon stenhus att vänta med tiden
Och skutor och skepp, magasiner med siden,
Samt klingande mynt uti högar jämväl.

   Rikhaltiga grufvan jag lyckades muta
Och henne i famn, som min egendom, sluta
En afton vid stjärnornas gråtmilda sken.
Hon gaf mig sitt hjärta, så inpyrdt af galla,
Och utantill läste jag fraserna alla
Om sällhet och trohet och kärlek så ren.

   Och ödet allt närm’re fördärfvet mig bringar;
Förlofning det blef, och vi växlade ringar;
Men, tron mig, go’ vänner! det kostade på
Att låta sig famnas af armar som käppar,
Att kyssa de suraste ättikeläppar
Och hålla god min uti spelet ändå.

   Men slutligen kom den osaliga dagen,
»Som gärna jag sett ifrån runstafven tagen», –
Min bröllopsdag var det. Rys! hissna och skälf!
Jag vigdes. O, kunde min galla jag gråta!
Ja, skulle mig Gud i sin mildhet förlåta,
Förlåter jag aldrig i tiden mig själf.

   Ack! dyrköpt mig blef den förvärfvade skatten,
Ty fridlös jag blef både dagen och natten
För denna volkaniska kvinnonatur.
Jag eljest ej brukade rädas för tvenne,
Dock måste jag bäfva tillbaka för henne,
När som hon begynte att sjunga i dur.

   Ja, alla mamseller, som grymt jag bedragit,
En hämnare fingo af hvassaste slaget,
En hämnare grym, oförsonlig och djärf.
Det säges, att ej man sin ära bör klandra,
Men min var så svår såsom tusende andra,
Och kring sig som Hekla hon spridde fördärf.

   Hon var en adept uti sättet att plåga,
Och sinnet det stod i evinnerlig låga,
Och svartsjukan gapade mörk som en graf.
Jag själf, den mångpröfvade, gamle husaren,
I konsten att tygla en skenkamp erfaren,
Fick låta mig tyglas af henne som slaf.

   Men slet jag en satan, så hade jag pengar
Och källare, hus, ekipager och drängar, –
En gyllene tröst uti olyckan dock!
Men nu gaf min svärfar, den rike, upp staten,
Och jag blef nödsakad att skumpa för maten,
Bevakad af björnarnas tjutande flock.

   Min hustru mig följde, nej, hon mig förföljde,
Och hon väl med tusende titlar mig höljde,
Som stötte ett grand på personlig satir.
Då tänkte jag: »Björnarna äro väl grymma,
Dock vill från mitt huskors till gäldstu’n jag rymma,
Och blir där ej bättre, ej sämre det blir.»

   Så sagdt och så gjordt. Jag behöfde ej jagas,
Men lät, som en häst uppå betet, mig tagas
Och föras till goda stallbröderna här.
Förlossad ifrån min förfärliga kvinna,
Jag börjar att lätt i mitt öde mig finna,
Ty lyckan blott trifves där icke hon är.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.