Passionspredikan.
Jag hafver gjort ett förbund med mina ögon,
att de icke skola sköta efterr någon jungfru.
Älskelige, käre bröder
På den kärlekssjuka jord!
Högt i norr och långt i söder,
Hören ett förnuftigt ord!
Det mig lyster att predika
Emot jungfrurs arga list;
Hur de lofva, hur de svika,
Hur de skratta åt oss sist.
Mycket kunde Job fördraga,
Hjärtans from han var och god,
Själfva f–n ej kunde taga
Bort hans fasta tålamod.
Men hvad f–n ej kunde göra,
Gjorde kvinnan, som man ser;
Och han svor att icke höra,
Icke se en flicka mer.
Låt den fromme Gudsprofeten
Bli vår höga föresyn!
Emot kärleksbojan streten
Och de skälmska blickar flyn!
Ja, mitt ord på hjärtat läggen,
Om I hafven glömt det re’n:
Sen i taket, sen på väggen,
Endast ej på flickor sen!
Ty de göra oss till narrar,
Göra oss till äkta fån.
Se en kär, se hur han darrar!
Hur han gapar uppå mån’!
Hur han, bleknad, går och larfvar,
Som en rödögd mört så stum,
Glömmer hvad naturen tarfvar,
Nykter, tankspridd, rädd och dum!
Allt det sköna, allt det höga,
Rymmes i den huldas namn,
Och hans sol är hennes öga,
Och hans himmel hennes famn,
Och hans sträfvan att få trycka
Hennes hand, att den blir röd,
Och hans hopp, hans högsta lycka
Är en kyss som nådebröd.
Allt hvad han sig företager
Går naturligtvis på tok,
Fåfängt drager han och drager, –
Han är fast uppå sin krok.
För den sköna, hela dagen,
Krystar han sitt moll-ackord.
I sex lispund kött betagen,
Får han spleen, liksom en lord.
Och på detta sättet, bröder!
Lefver han sitt usla lif.
Blott med griller han sig föder,
Skyr de muntra tidsfördrif.
Mödosamt en ros han sköter,
Som kanske en annan bröt.
När sin tid han så förnöter,
Blir till slut han själf ett nöt.
Men hvad blir väl lönen sedan?
Korgen eller ock ett – ja!
Hårda villkor! ack, emedan
Båda i fördärfvet dra!
Ja, när prästen läst sin läxa,
Tar vår blindhet oftast slut,
Och vår köld begynner växa,
Som vår värma växt förut.
Därför, låtom ej vårt öga
Sköta efter jungfrur mer!
Våren kalla, våren tröga
Under kärlekens banér!
Se ej på dem! hellre blunda!
Blott man ser, så är man såld.
Varma blickar, former runda
Hå ett olycksaligt våld.
Länge nog de åt oss skrattat, –
Höjom nu vår frihetssång!
Låt dem sitta! Obeskattadt
Blifve mannens lugn en gång!
Om de äro än så söta,
Bedjen Gud bevara er
Och bedyren, att ej sköta
Efter någon jungfru mer!
Aktivera autouppdatering av kommentar