Fisket.
Invid floden sitter Hedda
Frans vid hennes sida står.
Båda äro blyga, rädda,
Hjärtat pickar, hjärtat slår.
Deras mening är att meta,
Men de ej på nappet se,
Och den blinde gud må veta,
På helt annat tänka de!
Morgonen är skön och stilla,
Stranden höljs af blommor små,
Fåglarna i träden drilla,
Och de sucka tungt – de två.
Rundt omkring dem – hvart de blicka
Talar kärlek öfverallt.
Han var gosse, hon var flicka;
Kunde hjärtat vara kallt?
Ja, den bästa kärleksboken
Alltid dock naturen var!
»Frans! ack sätt en mask på kroken!»
Hviskar hon – och upp hon drar.
Frans på knä sig sänker genast,
Men när han skall kroken ta,
Han ett misstag gör allenast
Och tar flickans finger. – Bra!
Fingern först – och hela handen
Blir den djärfves byte snart.
Hedda drager efter anden,
Och hon rodnar – det är klart.
»Kors! vi masken ju förglömma!
Sätt den på, om jag får be!
Ack, nej, Frans, låt bli! mitt ömma
Hjärta ej hans kval kan se.»
Frans med högröd kind hörs hviskar
»Himmelska! jag tillhör dig!
Vill du ej med maskar fiska,
Fiska då med kyssar mig!»
Flickans hjärta våldsamt klappar,
Snart förflyger dock dess ångst;
Munnen spetsas, – gossen nappar.
O! hon får en riklig fångst!
Aktivera autouppdatering av kommentar