Höstdag vid Schwedenstein
Höstlig morgon grå och mulen
Gryr på Lützens hed,
Som då Lejonet af Norden
Sista gången stred.
Solen, blek, af dimman svepes
In i mantelns flik --
Segerhjälten, som ur slaget
Bäres bort som lik.
Träden omkring minnesstenen
Fälla vissna blad
Tätt som gula gardet täckte
Fältherrns lägerstad.
Invaliden, han som vaktar
Denna dyra jord,
Har i dag ej annat sällskap
Än en gäst från Nord;
Men för några veckor sedan
Var det annat slag,
Tysklands protestanter höllo
Här en högtidsdag.
Vittne bar kring hjältens kummel
Utländskt tungomål
Om hans underbara sändning
Och hans goda stål.
Vid koralens toner lades
Blommor ned till tack
Öfver mullen här på heden,
Som hans hjärtblod drack.
Nu har festens tal förklingat,
Fanors bjärta rad
Böljat bort från fält, där tufvor
Täcka gul brigad.
Ensam sysslar invaliden
Som det är hans sed.
Vissna kransar, svenska vimplar
Stilla tog han ned.
Hedersplatsen, tacksamt gifven
Nyss vid Lützens fest,
Tog du endast, gamla fana,
In som stundens gäst.
På de stores skådebana
Vardt en främling du.
Gustaf Adolfs härskartanke
Tänka andra nu.
Under tidens tunga fotspår
Intet synligt blef
Af den gräns, som bortom hafvet
Han med svärdet skref.
Mellan oss och dem härute
Östersjön går hvit,
Och vårt namn ur bruset tränger
Sällan öfver hit.
Segerns char, den senast körda,
Världens blickar har.
Järnets ålder döper ständigt
Nya fält och dar.
Ryktets sorl ej festligt mera
Fyller höstlig lund,
Förr’n en sekeldag ånyo
Rubbar minnets blund.
Men det svenska hjärtat älskar
Denna vemodsfrid,
Och hvad här det känner, mätes
Icke efter tid.
Bars ej nyss den bleka solen
Bort i töcknigt fång?
Hörde vi ej genom dimman
Luthers gamla sång?
Gustaf Adolfs ljusa klinga
Inför andlös värld
Korsas alltid här med Friedlands
Mörka runesvärd.
Smålands sadelfasta skara
Än i löddrigt traf
Spränger mellan fällda pikar
Öfver skyttegraf.
Manomfladdrad fåle kommer
Herrelös igen,
Hälsad af ett smärtans anskri,
Som ger eko än.
Alltid här i sanden glöda
Hjälteblodets spår,
Spåren af vår friska ära
Och vårt friska sår.
Svenska folk, o lär att minnet
Börda innebär,
Om det ej odödligt verkar
In i det som är!
Gustaf Adolf har ej fallit
Här i segerns famn
För att tynga svaga skuldror
Med ett världsstort namn.
Glöm ej bort för krigarsnillet,
Stort i kampens brus,
Att det mål, som striden gällde,
Ytterst dock var ljus.
Månget dimmigt slagfält bidar
Dig, närhelst du vill,
Annat mörker än det Friedland
Vigde svärdet till.
Fäkta inom egna gränser
Lützens slag till slut,
Dvalans, nödens tröga skuggor
Segerrikt drif ut!
När du blott i enig samdräkt
Griper målet an,
Får nog hvarje fruktbar tanke
Ock sin egen man.
En föryngrad storhetssaga
Världen åter lär
Om ett framtidsfolk därborta
Bakom Nordens skär.
Lützen-stenens vemodshölje
Brista skall itu --
Gustaf Adolf segrar härligt
I sitt folk ännu!
Aktivera autouppdatering av kommentar