Höstdimmor

I.

Septembermånen skiner kallt
på mejade hafrefält,
skiner på tofviga skylar,
som stå i rad liksom tält vid tält.

Det är som ett läger. En ensam häst
betar därutanför;
kvarglömd kärfve som vaktpost
lutar stelt mot en gärdsgårdsstör.

Skriker i fjärran hest en lom —
det låter som vaktens rop.
Kanhända han ser längs vassen
smyga fram en fientlig hop.

Stiga från viken dimmor upp —
eller är det krutrök blott?
Ståndar en strid vid stranden,
fast det ej hörs ett enda skott?

Se, hvad skymtade där förbi
med hjälm och lyftad lans!
Dimmiga andeväsen
jaga efter i hvirfveldans.

Är det trollen, som gå till fejd
i midnattstimmens stund,
eller är det de döde,
som vaknat upp ur sin långa blund?

Skuggan tätnar. En stämning trolsk
rundt kring nejden sig bredt;
verkligheten och drömmen
smälta sällsamt ihop till ett.

Dimman sveper i dunkel allt
ända till skogens bryn.
Ensam månen däruppe
skiner matt genom töckenskyn.

II.

För hundra år se'n eller mer,
det sägs, en rysk fregatt
härutanför gått under
en klar septembernatt.

Den gick igenom skären
med en förrädisk lots —
hans stuga låg på holmen där,
som aldrig se'n bebotts.

Det fanns ej moln på himlen,
och månen lyste klart.
Med alla segel satta
flög skeppet fram med fart.

Då stego plötsligt dimmor
från hvarje vik och sund.
De villade förrädarns syn,
och skeppet gick på grund.

Det remnade af stöten, sjönk
om några ögonblick,
och allt, som fanns af lif ombord,
därvid förloradt gick.

Se'n dess det går en sägen,
att, helst i höstetid,
de dödas andar stiga upp
och reda sig till strid.

De sprida sig åt skilda håll,
de samla sig i trupp;
de sjunka ned i djupet
och dyka åter upp.

De sträcka sina armar
upp ur sin våta graf;
de vrida händer, snyfta högt
där skeppet gick i kvaf...

Men dimmor tornas upp och stå
i sunden som en mur,
och bleka töckenandar
nu störta fram därur.

Och det blir strid vid månljus strand,
tills fienden har flytt;
han drifves ut åt fjärden,
men jagar fram på nytt.

Och töcknet växer till ett berg,
det rullar ljudlöst fram,
och skådeplatsen höljes
som i ett moln af damm.

Då är det icke rådligt,
om man har ondt i sinn',
att segla med fientlig flagg
på våra vatten in.

De trolska dimmor hålla vakt
kring dessa gråa skär,
att ingen ovän kommer
den svenska kusten när.