Höstkväll
Skriven 1881, ursprungligen publicerad 1882 i de samlade Dikterna.
Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd:
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.
Solen gick ned, det mörknar alltmer över moens furor,
mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung och mossa.
Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken
över västliga kullars rand,
dagens viskande avsked tonar
sorgset i tätnande skuggor bort.
Regnets fall på hällarne sorlar av vemodssägner,
födda av molnens jordkringsvävande skumma tankar;
sjöns emot stranden brutna våg
brusar av dunkla ödens gång;
röster, skälvande hemskt av smärta,
ropa i stormen ur skogens djup.
Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa
lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.
Känner hans själ en samklang med
sången, som höjes av stjärnlös natt?
Dör hans ve som en sakta ton i
höstens väldiga sorgedikt?
I Singoallas tredje upplaga 1876 har Rydberg, i st. f. ett äldre, i finsk runometer författat kväde, inflätat följande två strofer:
Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars mörker,
tranan skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd;
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.
Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura,
regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa,
molnet löser i sorg sin gråt;
sonen viler på moderns sköt,
molnets son och hans sorgsna moder
längta att svinna i tårar hän.
Aktivera autouppdatering av kommentar