Herr Unos friarefärd.
Herr Uno han sadlar sin magra vallack,
Samt tager uppå sin luggslitna frack.
Och gladligt att fria han rider åstad
Till rådmannens dotter i Falköpings stad.
Men knappt är han hunnen ur herregårdsgrind,
Han möter en käring så skrynklig om kind.
Förfärad han läser nu böner så mång. –
Strax kommer en hare i stickande språng.
»Fy tusan! hvad möten! Jag fruktar med skäl,
Att mitt frieri kan omöjligt gå väl.
Men elaka tecken ej skrämma mig dock,
Blott barn kan man narra med enfaldigt skrock.»
Och modig som björnen han trafvar så glad
Till rådmannens dotter i Falköpings stad.
Han lämnar vallacken åt gatpojkar små
Och stiger så upp för skön jungfrun att stå.
Lång var hon och växt som ett klockfoderal,
Och näsan var spetsig och rödsprängd och smal.
Knappt hinner herr Uno sin bön att framdra,
Så niger hon djupt och ger tredubbelt ja.
Strax tänker herr Uno med ljusnande blick:
»Tro aldrig på tecken, förträffligt det gick!»
Snart ståndar ett bröllop i Falköpings stad,
Hvars skalder då kväda en skön serenad.
Herr Uno han hemför sin resliga brud
Och tycker sig vara så säll som en gud.
Men när som en månad förflutit, ändock
Begynner herr Uno att tro uppå skrock.
»Det gick som jag trodde, det gick så, min själ!
Det kunde i längden omöjligt gå väl.
O, hade i grinden jag bara vändt om,
När haren i följe med trollpackan kom!
Ack, tecknen bli sannare nu med hvar dag!
Min hustru är trollpackan, – haren är – jag.»
Aktivera autouppdatering av kommentar