Hervors bön

För Svenska kvinnoföreningens kalender »Hervor».

     Fordom Hervor
     ur högen manade
fram sin frejdade fader;
     kraftigt hon kvad,
     kräfde som arfving
svärdet, som åt Svavrlame smiddes.

     Bedja nu med Hervor
     högsinta systrar:
Gifven åt Sverge svärd.
     Ej längre låten
     landet utan värn
för fiendefötter ligga.

     Väpnad vare
     och vapenkunnig
man, som sig myndig menar.
     Ej som utlefvad
     åldring skicke sig
folk, som af hjältar fostrats.

     Blind i tider
     af blod och järn
sviker sin forntid Svea;
     lämnar som Harald,
     Lejre-drotten,
riket för ohägn öppet.

     Ropa ej redan
     röster hotfullt:
Undan med orkeslös usling!
     Mena ej redan
     maktlystne vänner,
att länge nog du har lefvat!

     Hellre då som höge
     Harald falla,
huggande med händer båda,
     än långsamt kväfvas,
     lifdömd tyna,
väntande i vanfrejd slutet!

     Upp — och åter
     arfvet kräfven,
fädernearfvet det fagra:
     rätten att freda
     som friboren man
hus och hem — eller dö!