Hildur
En modern ballad
Farväl, o farväl, allra kärestan min!
Jag rycks på en vecka ur åsynen din.
Var trogen emot din förlofvade sven,
Och vet att blott du är hans utvalda vän!
Den dag du mig svek blef min sista allt väl;
Då tog jag pistolen och sköt mig i hjäl.
Men ser du på fästet den stjärnan så klar,
Den skall oss förena, fast fjärran jag far.
Den skola vi se på, när klockan blir sju,
Jag tänker på Hildur, på Niklas tänk du!»
»Så visst som den stjärnan på himmelen finns,
Så viss kan du vara, att Hildur dig minns.»
Så tala de båda, och Niklas med gråt
Sig sliter från tröstlösa fästmön, så såt.
Han ställer till närmaste socken sitt tåg,
Och Hildur den kvällen på stjärnorna såg.
»Så visst som den stjärnan på himmelen finns,
Så viss kan du vara, att Hildur dig minns.» –
Men stackars herr Niklas! ty kvällen därpå
Blef himmeln så ruskig och mulen och grå.
Och Hildur må söka hur mycket hon vill,
Den glänsande stjärnan, hon synes ej till.
Och så vardt det sedan hvar eviga kväll;
Gud tröste den trogna, den ömma mamsell!
Hon älskare hade så inånga till hands,
Och – stjärnan ej mera på himmelen fanns.
Hon började tycka, att veckan blef lång,
Och ringen besvärlig och jungfruburn trång.
Hon klagar: »Jag måste ju glömma min vän;
Ty stjärnan påminner ej mera om den.
Ej himmeln mitt hjärta åt Niklas bestämt,
Ty eljest den vore ej mulen allt jämt.»
Men hjärtat vill älska, och hon – tog en ann;
Ty stjärnan hon mer ej på himmelen fann.
Att Niklas blef ledsen, begriper man nog,
Dock ej till pistolen, – till glaset han tog.
Han dricker och stammar till slutet: »Jo, jo,
Man aldrig på stjärnor och kvinnor bör tro!»
Aktivera autouppdatering av kommentar