I Hunneberg

Djupt under jorden i Hunneberg
där smider en gammal mångklok dvärg
vapen för kommande tider;
det hamras och bultas väldiga tag,
han unnar sig ro hvarken natt eller dag —
den gamle smider och smider.

Och när han ett vapen i ordning fått,
han nickar och ler så hjärtegodt
och stryker valkiga fingrar
förnöjdt öfver kindens skrumpna skinn
och skyndar sedan i gången in,
som fram genom berget sig slingrar.

Därinne sitta i höghvälfd sal
åldrige kämpar i hundratal
på sadlade hästar och sofva;
de ängslas i sömnen och våndas svårt,
och ofta ur bröst, som häfvas hårdt,
suckar stiga så dofva.

De mossiga skäggen till midjan nå,
med vissnade händer de trefva på
svärd, som rostat i skida;
på älghudskyllren de kännas igen,
de varit den andre Gustafs män —
nu hafva de sorg och kvida.

De voro på väg till Tysklands jord;
så kom öfver hafvet det olycksord,
att hjältars hjälte var fallen.
Då foro de vilse i hejdlös sorg —
de kommo till gråstensmurad borg
och redo in under vallen.

En väktare blåste högt i horn
och ropade ned från bergatorn:
»Nu äro de dröjare komna.
De hunno ej öfver Östersjö,
de kommo för sent att för kungen dö —
de månde i berget somna.»

Se'n dess de sofva år efter år.
Blott stundom, när dvärgen i salen står
och ett vapen i handen väger,
då vaknar en af kämparnes tropp,
gäspar och rätar sin väldiga kropp,
synar det noga och säger:

»Är tiden inne, kommer ej än
vår kung, vår hjälte, vår bäste vän,
vill han icke vår sorg hugsvala?»
Men dvärgen skakar på hufvudet blott,
han skyndar tillbaka i berget brådt,
och kämpen sjunker i dvala.

                *   *   *

Det kommer en dag, då Sverges här,
besegrad, står undergången när;
då vakna de sofvare alla.
Den store kungen dem hälsar blidt,
och med nya vapen, som dvärgen smidt,
i fiendens rygg de falla.

Ty hjältekungen, han är ej död,
han kommer igen, när det blir stor nöd
och det brister oss hugstort sinne.
Det hamras i berget långt mer än förr,
den gamle dvärgen gläntar på dörr:
han undrar, om tiden är inne.