I afskedets stund

Farväl, min älskade, dagen lider,
allt mer från himmelen solen skrider,
och när hon sjunkit i vågen ner,
då är din älskling hos dig ej mer.

Men liksom solen i rosendager
med vemodslöje sitt afsked tager —
hon vet, hon kommer så visst igen —,
så skiljes vännen ifrån sin vän.

Med solgt löje, fast hjärtat gråter,
vi skiljas nu, men vi träffas åter;
som mörkrets skuggor för dagen fly,
så visst en morgon för oss skall gry.

                *   *   *

Hvar kväll, när daggen i gräset blänker
som afskedstårar och natten sänker
sin trolska slöja kring sjö och land,
då lösas alla naturens band.

Då stämmer näcken sin harpas strängar,
och älfvor dansa på blomsterängar,
och allt befrias, som bundet låg
i mänskobröst som i skog och våg.

Då flyger själen på drömmevingar,
till fjärran vännen ett bud hon bringar;
du hör en röst som från himlens sky:
för oss skall åter en morgon gry.