I porslinsfabriken
Jag på fabriken haft min ögonfröjd
Att se porslinsarbetarn sträfsamt böjd
Att svarfva utan rast det mjuka ler,
Tills än en kanna, än ett fat sig ter.
Mig är du mer än drifvet silfver dyr,
Du kanna, skapt för konstlös hvit glasyr;
Mer än en vas för furstetaffel gjord
Min aktning har du, fat för ringa bord.
Jag vördar eder, enkla bohagsting,
Som inom kort i tusental gå kring
Till handtverksmannens och till bondens bo,
Där mödan har sin knappa måltidsro.
På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,
Dess vackra tomhet umbär folket lätt;
Men hell den hand, som skapar tyst för dem,
De arbetströtte i de låga hem!
Ja, hell och åter hell hvar okänd hand,
Som skänkte form åt skålen, till hvars rand
Går varm och brådskande en törstig mund,
Då nötta verktyg hvila för en stund!
Ack, denna hand, hvars verk vi gå förbi,
Långt mera oumbärlig är än vi,
Som blåsa bubblor blott af granna ord
Till lek vid öfvermättad bildnings bord.
O, den som kunde skänka dikten så
Den enkla form, som tusenden förstå,
Den form, som frambär kraftigt hvardagsbröd
Till tjänst för hunger, ej för öfverflöd!
O tänk, att bilda i en lycklig stund
Den bägare, som anstår hvar mans mund,
Som fylls vid tidens djupa brunn en gång
För tusenden, som törsta efter sång!
Aktivera autouppdatering av kommentar