Jätten
Jag bor i bergets salar,
Djupt under jorden,
Dit aldrig Odens öga
Trängt med sin stråle.
Jag hatar vita Asar
Och Askurs söner,
Som böja knä för gudar,
Dem jag föraktar.
Min glädje är att åka
På midnattsstormen.
Jag trampar fältens gröda,
Jag bräcker kölar.
Jag leder vandrarn vilse
Från sökta hyddan
Och fröjdas att han ryser,
När jätten skrattar.
Dock tål jag även dagen,
Hur klart han skiner,
När blott valkyrior vifta
Blodröda vingar.
Hur skönt, när bågens svalor
Kringflyga hären
Och breda svärdet kyler
Ett mänskohjärta!
"Vad vill du med din oskuld,
Du Emblas dotter?"
Se, uti trollets armar
Har blomman vissnat.
"Vad strider du för landet,
Du Nordens yngling?"
Han sålde fädrens gravar
För lumpna guldet.
Där satt en vis i dalen,
Han talte sanning,
Så djup som Oden talar
Med Mimers huvud.
Jag slog en handfull dunster
För gubbens öga.
Hur skönt! Den narrn förnekar
Allfaders välde.
Jag hatar skaldens drömmar.
De Valhallsburna,
Om fosterland och ära,
Om dygd och gudar.
Jag kan ej dåren locka
Från blåa molnen;
Dock är jag alltid nöjd: På jorden
Är han föraktad.
Tor kommer med sin hammar,
Jag ler åt honom;
Jag sätter på fjällens hjälmhatt
Uppå min hjässa.
Låt hjältekraften kämpa,
Låt solen stråla.
Det onda är odödligt,
Liksom det goda.
1817.
Aktivera autouppdatering av kommentar
Anonym användare (2d6a209f4f)
Permanent länk |
Anonym användare (2d6a209f4f)
Permanent länk |
Anonym användare (2d6a209f4f)
Permanent länk |