Jätten Finn

I Lundadomens krypta innelyckt
står jätten Finn förstenad, dömd att bära
de murar upp, som, ondskan att förfära,
århundraden hans jätteskuldror tryckt.

Han reste templet Herren Gud till ära
men sökte se'n slå ned, hvad själf han byggt,
förbittrad, när han såg sig undanryckt
den lön, han djärfdes för sitt verk begära.

Hvad jättekraft att bygga upp förmått,
i högre makters tjänst ett verktyg blott,
det kan ej mer af jättekraft förstöras.

Han hade ej sitt eget verk förstått:
hvad gjordt är, kan ej mer om intet göras —
ej världen ens en tum tillbaka föras.