Ja och nej
Det var en gång en man och en
hustru, som hade fullt upp av allt
gott, gårdar och gruvor och
rykande smedjor. Mannen hette Rolf
och på grund av hans rikedomar
kallades han vanligtvis för rike Rolf.
Han var en svartskäggig och svartögd man,
stor och stark och skicklig till allt arbete. Ett
gott förstånd hade han också, och hans ord
var att lita på, men hans vilja var så hård
som stångjärnet i hans smedjor, ja, ännu
hårdare. Ty när stångjärnet blev glödgat och
hamrarna började dansa på det, kunde till och
med de hårdaste stänger böja sig, men hade
Rolf en gång sagt: Jag vill! eller: Jag vill
icke! så kunde ingen mänsklig makt förmå
honom att ändra beslut.
Han satte en stor ära i detta, att han
aldrig gav efter, varken för bevis eller böner, och
alla, som gjorde invändningar emot honom,
svarade han endast:
— När jag har sagt nej, så är det nej!
Hans hustru hette Sigrid, och hon
kallades av de flesta för milda Sigrid, ty hon var
lika mild, som Rolf var hård. Och väl var
det, ty om två järnstänger komma tillsamman,
skramlar det förskräckligt, men lägges en
järnstång på halm, så hör man den icke.
Sigrid visste väl, att det aldrig skulle gå
an att säga sin man emot. Till allt, vad han
sade, böjde hon sitt huvud och svarade: Ja, ja!
och han frågade henne just aldrig för att få
veta hennes mening utan endast för att höra,
henne säga: Ja, ja! och det visste han på
förhand, att hon skulle säga.
Men i all stillhet gick Sigrid och mildrade
mången sträng befallning, som husbonden gett,
och om han än ibland märkte det, låtsade han,
som om han icke såg det. Han tålde bara
icke, att någon sade honom emot.
För resten voro de ganska lyckliga med
varandra. Rolf unnade sin hustru allt gott,
och hon kunde icke föreställa sig, att det i
hela världen fanns en klokare, vackrare och
ståtligare man än hennes Rolf.
De hade som sagt fullt upp av detta
livets goda, men det bästa fattades dem dock:
de hade inga barn.
— Jag vill ha ett barn! sade Rolf. Vad
är detta för något? Ett stort hus fullt av
möbler och kläder, mat och dryck, och inga barn!
Det är ju ingen mening i! Hör du, Sigrid, jag
vill ha ett barn — helst två!
Och Sigrid böjde huvudet och sade: Ja,
ja! men där kom inga barn.
Då började Rolf att mörkna. Han sade icke
många milda ord till sin hustru, och nästan
var gång han nedlät sig att tala till henne,
sade han:
— Jag har ju sagt dig, att jag vill ha ett
barn — helst två. Vad är det för dumheter, att
inte vi liksom andra människor ha barn i huset?
Då bad den milda Sigrid så mycket till
Gud, att han skulle ge henne ett litet barn,
och så viskade hon alltid till sist:
— Helst två, gode Gud, — helst två! Så
blir Rolf glad!
Och på nyårsdagen kommo äntligen två små
flickor till världen. De kommo på samma
timme och voro därför tvillingar, men de
liknade icke det minsta varandra, som tvillingar
bruka göra. Man kunde ha trott, att de icke
alls voro syskon.
Sigrid böjde huvudet och sade: Ja, ja.
I dopet fingo de namnen Maja och Kitty,
och Rolf bar dem själv till dopet, en på var
arm.
Både fadern och modern voro ofantligt
glada åt sina små flickor, och Rolf kunde i
timtal sitta bredvid den stora vaggan, där de
små tvillingarna lågo, och stirra på dem.
— Tror du de tänka på något? frågade
han sin hustru, som gick och pysslade med
barnkläderna.
— Ja, vem kan veta det? svarade hon. Det
är väl inte på så mycket.
— Visst tänka de! sade Rolf bestämt och
stack sitt stora pekfinger in under hakan på
lilla Kitty.
Då vaknade hon och skrek av full hals.
— Hör på tösen! sade Rolf och skrattade.
Det är ruter i ungen!
Maja sov utan att låta sig störa av systerns
skrål, men då stack fadern sitt pekfinger också
in under hennes haka. Hon fnyste litet, och
så slog hon upp ögonen och skrattade.
— Den du! sade Rolf. Hon tar det med
ro!
Också i sitt utseende voro de små flickorna,
som sagt, alldeles olika.
Maja hade alldeles ljust, glänsande slätt
hår och stora, ljusblå ögon. Hon var
Rolf satt i timtal bredvid den stora vaggan.
knubbig och rund och fick röda kinder, när hon
sov.
Kitty hade mörka ögon med långa, svarta
ögonhår, kolsvart, lockigt hår och höll sig
alltid tunnare och blekare än systern.
Men friska som nötkärnor voro de båda
två.
Första tiden av sitt liv sovo de för det
mesta, men då de började att vara vakna,
visade de också tidigt, att de voro lika olika till
sinnelag som till utseende,
Maja bara dräglade och skrattade.
Kitty bara drack och skrek.
Och då de började gripa efter saker och
ting, lekte de också var på sitt sätt.
Om man gav Maja en prästkrage eller en
annan liten blomma, kunde hon i timtal sitta
på golvet och peta på den med sina små
fingrar och säga: Ludde, ludde, ludd! och
behövde ingenting annat att roa sig med. Kitty
däremot grep efter allt, vad hon såg, men så
snart hon hade fått det, kastade hon det på
golvet, och så skrek hon, till dess man tog
upp det igen. Och så skrek hon på nytt.
Det var en mycket ansträngande och orolig
liten unge.
Far Rolf ville tidigt visa henne, att hon
hade att böja sig för hans vilja, och då hon
knubbig och rund och fick röda kinder, när hon
sov.
Kitty hade mörka ögon med långa, svarta
ögonhår, kolsvart, lockigt hår och höll sig
alltid tunnare och blekare än systern.
Men friska som nötkärnor voro de båda
två.
Första tiden av sitt liv sovo de för det
mesta, men då de började att vara vakna,
visade de också tidigt, att de voro lika olika till
sinnelag som till utseende,
Maja bara dräglade och skrattade.
Kitty bara drack och skrek.
Och då de började gripa efter saker och
ting, lekte de också var på sitt sätt.
Om man gav Maja en prästkrage eller en
annan liten blomma, kunde hon i timtal sitta
på golvet och peta på den med sina små
fingrar och säga: Ludde, ludde, ludd! och
behövde ingenting annat att roa sig med. Kitty
däremot grep efter allt, vad hon såg, men så
snart hon hade fått det, kastade hon det på
golvet, och så skrek hon, till dess man tog
upp det igen. Och så skrek hon på nytt.
Det var en mycket ansträngande och orolig
liten unge.
Far Rolf ville tidigt visa henne, att hon
hade att böja sig för hans vilja, och då hon
två gånger hade kastat nyckelknippan på
golvet, tog han icke upp den mera.
Nu ligger den där, sade han. Och nu
låter du den ligga!
skulle slaktas, och blev
så röd i ansiktet, att
fadern blev rädd, ty han
var ensam med henne,
och så tog han upp
nyckelknippan lika många
gånger, som Kitty slängde
den, till dess modern kom
hem. Då var Rolf alldeles svettig och räckte
hastigt Kitty till modern.
— Hon blir inte lätt att tas med, sade
han.
Båda flickorna lärde sig fort att tala, i
synnerhet Kitty, och hon talade också mera och
fortare än Maja.
Men det var ett ord, som Kitty aldrig kunde
lära sig att säga, och det var ja.
Hennes far satte henne på sitt knä, såg
stadigt på henne, öppnade munnen stort och
sade: ja!
Kitty tittade honom in i munnen, teg länge,
och så sade hon ett litet bestämt: nej! och
började att skratta.
— Ja, ja, ja! sade Rolf.
— Nej, nej, nej! ropade Kitty!
Då skrattade Rolf och sade, att det var
den envisaste unge, han någonsin sett, och om
hon inte vore så söt, skulle han ha lust att
smälla henne, men det blev aldrig av.
Men tänk så underligt! Liksom Kitty icke
ville lära sig att säga ja, kunde lilla Maja icke
bekväma sig till att säga nej.
När hennes mor tog henne på sitt knä och
sade:
— Lilla Maja, säg nu nej! så sade Maja:
— Ja!
— Ja, men säg nu nej! upprepade modern.
— Ja, ja, ja! ropade Maja och nickade.
Det var alldeles omöjligt.
Och så växte tvillingarna upp och kunde
tala och gå och voro i allt som andra friska
och vackra barn. Men ett ord fattades för
dem båda. Kitty sade alltid nej, och Maja
använde aldrig annat ord än ja till svar på
allt, hon frågades om.
Då det var alldeles omöjligt att förändra,
måste föräldrarna finna sig i det, men det var
icke så lätt, som man skulle tro.
Rolf, som aldrig i sitt liv hade tålt, att
någon i hans närhet svarade honom nej, hade
nu dagligen omkring sig en liten tös, som
aldrig svarade honom annat än:
— Nej, nej, lilla far!
Och mor Sigrid, som själv aldrig hade sagt
annat än ja, kunde bli rent förtvivlad över sin
lilla Maja, som aldrig ville säga nej till
någonting, utan bara ja och ja och åter ja. Hade
då ungen ingen egen tanke i huvudet? Men
ingen kunde på allvar bli ond på lilla Maja,
ty hon var mildheten själv och det lydigaste
barn, man kunde tänka sig, som icke blott
sade ja, ja, men som i allt gjorde sina
föräldrars vilja.
Lilla Kitty var icke heller så stygg, som
man skulle tro av hennes ständiga nej. Hon
sade alltid först nej, och det var mycket bestämt,
men efter en stund gjorde hon dock, vad
föräldrarna sade till henne. Det var blott, som
om hon först betänkte sig och sedan ville göra
allt, men på sitt eget sätt.
Det var en hård strid för Rolf att uppge
att få henne att svara ja, och då han kände,
att han var övervunnen, ville han varken visa
eller erkänna det.
— Det betyder ju ingenting med det där
nej, sade han. I lilla Kittys mun är det
detsamma som ja. Och hon gör ju ändå alltid,
vad man ber om.
Men till andra utanför familjen sade han:
— Ni skulle veta, vilken tös jag har! Det
är en vilja, ska jag säga, som heter duga! Hon
har sitt huvud för sig och kommer inte att
löpa med limstången.
Och underligt nog hade far Kolf en
avgjord förkärlek för lilla Kitty, som såg honom
stadigt i ögonen och sade:
— Nej, pappa!
Däremot älskade modern mer och mer lilla
Maja, som, så liten hon var, redan var henne
till hjälp i många småsaker och sade: Ja, lilla
mor, så milt och vänligt, att mor Sigrid aldrig
mera saknade, att hon icke kunde lära sig att
säga nej.
Då småflickorna växte upp och började
leka med andra barn, fingo båda sina
vanskligheter.
Kitty höll sig oftast litet på avstånd, och
när barnen föreslogo henne en lek, sade hon
alltid nej, men så stod hon för sig själv och
såg, huru de lekte, och om det behagade henne,
smög hon sig småningom med i leken, och då
hon var uppfinningsrik som få och lustig och
glad som ingen, låtsade de andra barnen, som
om de hade glömt, att hon först hade sagt
nej, och togo henne gärna med.
När hon först sade nej, sade barnen:
— Låt henne vara! Hon skall ju alltid
först säga nej, men hon kommer nog.
Men del var icke så alldeles säkert, ty om
Kitty hade stått en stund och sett på leken
och den hade förefallit henne dum eller allt
för vild, smög hon sig bort och lät icke
vidare höra av sig.
Maja sade ja, ja till alla lekar och sprang
med utbredda armar mot alla barn, som ville
leka med henne. Hon trodde, att alla voro
snälla, och att hon skulle få så gräsligt roligt
med dem alla.
Men då hände det ibland, att hon kunde
komma in i rätt vilda lekar med stygga och
plumpa pojkar, som slogo och nöpa henne och
narrade henne att springa så fort, att hon föll
omkull.
När hon då satt och grät på marken och
gned sina stötta armbågar, stodo de elaka
barnen och skrattade åt henne och ropade:
— Ja — Maja, Ja — Maja! Varför skall
du alltid säga ja? Den, som sig i leken ger,
måste leken tåla!
Men nästa gång någon kom och ville leka
med Maja, hade hon glömt sina motgångar
och svarade åter: ja, ja!
Så växte systrarna upp och blevo två stora
och vackra flickor.
Maja hade fått långt, gullgult hår, som hon
flätade i två långa flätor, och hennes ögon voro
så milda och blå som en sjö i solsken.
Kitty hade brun hy och ögon så svarta som
två svarta körsbär, och håret ringlade sig i
blanka lockar kring hennes små öron och
fina hals.
Men båda hade de en vacker frisk och röd
mun, full av de vitaste tänder.
Mor Sigrid såg på Maja och tänkte:
— Ack, min egen lilla ja-flicka, om jag
ändå kunde få behålla henne för alltid. Men
hon tar nog till man den förste, som kommer
och ber henne. Hon kan ju inte säga nej, och
om hon också kunde det, skulle hon aldrig
kunna bringa det över sina läppar.
Och far Rolf såg på Kitty och tänkte:
— Vore jag en ung man, skulle jag springa
till världens ände för att få dig, men du blir
nog en gammal ogift mö, ty du kommer att
säga nej till varenda friare, du får. Om det
så vore kungens son, kan du ju bara svara
samma ord.
Och det kom verkligen många friare till
gården.
Rolfs rikedom var känd vida omkring, och
många kommo för gårdens och hemgiftens
skull. Andra kommo också för flickornas
skull, ty icke många voro så vackra och så
kunniga i allt, vad en god husmoder bör veta.
De flesta kommo dock för Kittys skull.
De tyckte, det skulle vara bra märkvärdigt,
om de icke skulle kunna förmå den vackra
trollungen att svara ja. Men de fingo annat
besked, ty det var nej och nej och nej, nej,
nej! Gå Er väg och tänk aldrig på mig!
En och annan kom också för Majas skull,
men så snart hon hörde ljudet av en
främmande vagn på gården, sprang hon upp och
gömde sig på höskullen, så att ingen kunde
finna henne, och friarna måste åka bort igen
med oförrättat ärende.
Men det fanns en ung man där i trakten,
som känt systrarna i många år, och så länge
han kunde minnas, hade han haft klart för
sig, att när han blev vuxen och kunde gifta sig,
ville han icke ha någon annan i hela världen
än Kitty; skulle han än vänta i hundra år,
sade han, skulle hon ändå till sist bli hans.
Men då han blev tjugufem år, tyckte han
dock, att han väntat tillräckligt länge. Nu hade
det ju redan gått ett fjärdedels århundrade,
och Kitty hade fyllt tjugo år.
Den unge mannen, som hette Gösta, var
en vacker yngling. Han hade ärvt gården efter
sin far, och han hade pengar att styra med
och två starka armar att arbeta med, men
framför allt hade han en så stark kärlek till
Kitty, att han tyckte, att han blott med den
måste kunna lyfta henne upp från hennes fars
gård i dalen till hans eget hem bland bergen.
Han hade en och annan gång vid dansgillena
talt till Kitty om hur innerligt han önskade,
att hon skulle bli hans hustru, men hon
svarade honom blott med att skratta honom upp
i ansiktet och säga: Kom, så ska vi dansa!
och så virvlade hon runt med honom, så att
han blev alldeles kollrig.
Men nu var det allvar! Nu skulle Kitty
svara honom ordentligt.
Han spände två präktiga svarta hästar för
en släde, ty det var mitt i vintern och
gnistrande kallt, och så hängde han bjällerspel på
deras ryggar, bjällerspel, som kunde sjunga
långt ut över skogarna och de frusna sjöarna,
och så klädde han sig i sina bästa kläder och
vargskinnspäls och mössa, och så sprang han
upp i släden med en suck, ty nu gällde det
hans livs lycka, och så körde han i vild fart
ned till gården, där Rolf och hans döttrar
bodde.
Då han skakat snön av sig och kastat
pälsen och mössan i förstugan, gick han rakt in
och sade, att han ville tala med Kitty.
Då hon såg släden och såg Gösta springa
ut ur den, förstod hon, vad klockan var
slagen, men hon bjöd honom välkommen, som
om hon intet anade.
Hon började tala om hur tjock isen kunde
vara på sjön, och hur fort man kunde köra
från hennes hem upp till Göstas. Men Gösta
svarade:
— Jag tror, att om isen kring ditt hjärta
smälte, så håller nog isen på sjön, tills vi
kunna åka hem i samma släde, och om du vill
försöka det, skall du få se, hur fort det
skall gå!
Men Kitty svarade, att hon icke hade lust
att frysa näsan av sig, utan att det var bäst,
att Gösta stannade hos dem och åt middag.
Hon skulle gå och ropa på far och mor.
— Du kan vänta litet, sade Gösta och
ställde sig för dörren. Du kan vänta litet, ty nu
har jag väntat så länge på dig, och jag skall
säga dig, att nu är det allvar, och jag åker
inte härifrån, förr än jag får veta, om du vill
bli min hustru. En rikare och en vackrare
man kunde du få, men ingen, som kunde älska
dig trofastare och arbeta gladare för dig än
jag. Nå, Kitty, vad svarar du?
Kitty stod och såg ned, och Gösta tyckte,
att det droppade något vått från hennes ögon,
men hon svarade ingenting.
— Kan du inte svara mig, Kitty? sade Gösta.
När det gäller mitt väl och ve, skulle du väl
kunna säga mig ett enda litet ord.
— Men du vet ju, Gösta, sade Kitty och
drog på munnen, att det ord, du vill, att jag
skall svara, kan jag inte säga. Jag kan bara
säga nej.
— Men du menar ja? frågade Gösta.
Han såg så olycklig ut.
—Ja! sade Kitty, och så blev hon i
detsamma så rädd för att höra sig själv säga
detta ord, att hon höll händerna för ögonen
och började gråta högt.
- Ångrar du, vad du har sagt? frågade Gösta.
— Nej, nej, nej! ropade Kitty och grät högt.
— Tar du det inte tillbaka?
— Nej, nej, nej! ropade hon.
— Se så där, nu står Kitty åter igen där
uppe och säger nej till en friare, sade far Rolf,
som kom gående i trappan, men då han
öppnade dörren, kommo Gösta och Kitty emot
honom hand i hand.
De skrattade och gräto om vartannat, men
Gösta sade:
— Nu kan Kitty säga ja, ty hon har sagt
det till mig.
— Är det sant? sade far Rolf och gjorde
stora ögon.
— Ja, pappa, ja, ja! sade Kitty och
skrattade. Det känns riktigt gott i munnen att
säga ja, och så nymodigt!
Det väckte stor förvåning, då det förspordes,
att Kitty hade sagt ja till Gösta, och en av
dem, som hade varit uppe för att fria till Maja,
men icke kunnat finna henne på höskullen,
ville nu åter försöka sin lycka.
Hade Kitty kunnat säga ja, skulle det väl
icke vara så svårt att få Maja att svara ja.
Och så åkte friaren upp till gården och
bad att få tala med Maja.
Hon satt just i storstugan och vävde och
kunde icke i en hast komma sin väg, så att
hon var tvungen att sitta, där hon satt.
Då framförde friaren sitt ärende och bad
den blida Maja att bli hans hustru.
Maja hörde länge på honom, men så
svarade hon:
— Jag känner er så litet, men jag känner
min far och mor så väl, och jag vill aldrig
lämna dem ensamma på deras gamla dar.
Därför tackar jag så mycket för den ära, ni
gör mig med ert anbud, och svarar er nej!
Och så neg Maja och gick.
Och det gick icke bättre för alla andra
friare, som kommo.
Maja svarade dem alla, att hon aldrig kunde
komma att älska någon så högt som far och
mor, och hos dem ville hon stanna hela sitt
liv, och så blev det.
Kitty höll bröllop med Gösta och blev den
gladaste och kärleksfullaste hustru för honom.
Nu, då hon en gång hade märkt, att hon
kunde säga ja, sade hon det ofta. Det var så
lätt att säga ja till Gösta.
Men Maja stannade hemma på sina
föräldrars gård och blev deras ålderdoms tröst och
glädje. Det blev mera och mera hon, som kom
att styra huset och folket, och då var det ju
nödvändigt, att ibland också säga nej, ty
annars kunde det lätt ha gått galet, och nu visste
Maja, att när det gällde, kunde hon svara nej.
Men far Rolf blev mildare och mildare på
sina gamla dar, och en afton då han satt vid
brasan, med Kittys lilla gosse på sitt knä, sade
han till honom:
- Ser du, lilla Rolf, du måste lära dig att
både kunna säga ja och nej i rättan tid. Ty
att alltid säga ja eller alltid säga nej är lika
dumt. Man skall kunna säga ja till allt, som
är rätt, och nej, nej, nej till allt, som är orätt!
Teckningar av JOHN BAUER.
- Ja och nej. Med 7 teckningar av John Bauer
- När granarna tändas. Med 10 teckningar av Gisela Trapp
- Gossen, som fick vänner på vägen. Med 6 teckningar av Louis Moe
- Systrarna. Med 7 teckningar av E. Nehrman
- Tro vad ni vill! Med 6 teckningar av Jenny Nyström
- Den minsta. Med 10 teckningar av John Bauer
- Lille kisse. Med 6 teckningar av Louis Moe
- Pelle Skrävlare. Med 5 teckningar av Ottilia Adelborg