När granarna tändas

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Nar granarna tandas 01.jpg

Uppe i ljungen på berget, tätt intill
skogsbrynet låg gamla mor
Johannas lilla stuga. Den var varken
målad eller rappad, men hade
»skyddande likhet» med allt omkring den,
så man kunde komma den ganska
nära utan att se den.

Den hade samma gråa färg som
gärdesgården vid furuskogen, samma gråa färg som
de gamla utlevade enbuskarna, samma gråa
färg som de stora stenarna på berget.

Det var bara en enda sak, som gjorde
den levande. Det var de vita strecken, som
voro dragna kring de små fönstren, som vette
ut åt de olika väderstrecken. Det såg ut, som
om fönstren hade ögonbryn, varunder rutorna
tittade fram som små glittrande ögon... Och
det var något mycket vackert, som de ögonen
tittade på. Runt om var berget beväxt med
hög ljung, vars tuvor sågo ut som vågor i ett
stort hav, som böljade framåt, nedåt, helt ner
i dalen.

Genom dalen gled floden fram i ståtliga
svängningar, lysande vit i morgonljuset,
brinnande röd i solnedgången. Den vandrade och
vandrade år efter år samma långa, mödosamma
väg och tycktes aldrig komma fram.

Men bakom floden togo höjderna vid, den
ena åsen bakom den andra, den ena högre än
den andra, intill de ljusblåa bergen längst
borta, som flöto ihop med de svävande
molnen.

Om våren var det så vackert uppe vid mor
Johannas stuga, när häggen vid gärdsgården
hade stora vita klasar, när det doftade från
den fuktiga jorden och alla de små bäckarna
uppe på berget började dansa och sjunga
mellan stenarna.

Om sommaren var det också så skönt
däruppe, när furorna i skogsbrynet doftade i
värmen och satte glänsande pärlor av kåda i solen,
när fåglarna hade brått med sina ungar i de
dolda nästena på heden och floden och
bergen skeno av glädje långt in i de ljusa
sommarnätterna.

Men allra vackrast var det dock på hösten,
när ljungen stod i blom. Så långt som de
små fönsterögonen på mor Johannas stuga
kunde se, låg heden som ett oändligt
blomsterhav, rosenrött och violett, brinnande som eld
i solnedgången.

Varenda liten klocka på ljungen är ju så
liten, så liten, att den är som rakt ingenting,
bara en liten röd pärla. Men saken är den,
att det finns så många tusen, miljoner,
triljoner av alla dessa små klockor, och de
samla sig till en så oändlig blomsterkör, att
de erövra hela landet omkring. Man ser
varken stenar eller jord, varken sand eller gräs,
man ser bara ett hav av blomsterböljor, som
liksom rör sig i skiftande färger.

Och mellan ljungen växa lingon med
blodröda bär och små gnistrande röda nejlikor
och gröngula vickerblommor och blåklockor
på hårfina stjälkar. Och över tuvorna hoppa
hararna bock med stora skutt, medan gladan
svävar högt uppe i luften på utspända vingar
och tänker:

— Tänk, om jag skulle ta dem!

Men ju längre hösten lider, dess mera
blåna bergen och dess mera flammar
solnedgången. Nu vill hela naturen göra sitt allra
bästa, då den vet, att det snart är slut med
glädjen.

När ibland någon vandrare kom upp på
berget, blev han stående framför Johannas
stuga, och när han såg all den härlighet, som
utbredde sig för hans fötter, så tänkte han:

— Här skulle jag vilja bo! Här skulle det
vara skönt att bo!

Ja, det kunde han tänka, som bara såg
stugan i sommarens värme och i höstens
skönhet, men något helt annat var det på vintern.
Då låg ljungen gömd under snödrivorna, och
den lilla gångstigen, som ledde ner emot dalen,
var hal av is. Då vågade sig ingen upp på
höjderna, men allt omkring var kolsvart, kall
ensamhet.

Väggarna på stugan voro inte synnerligt
tjockare än gråpapper, och det pep och tjöt
genom alla springor på taket. Under
sommaren och hösten samlade ju gamla Johanna
ihop alla de torra kvistar och grenar, som
hon kunde få tag i för att spara till bränsle
på vintern, men när man har kölden så
ohyggligt stark omkring sig, som Johanna hade det
i sin lilla skröpliga stuga, så får man allt
känna på, att man står framför sin överman
och att man får tiga och frysa.

Med maten var det också klent i
vintertiden. Mjölk var inte att få på långt håll,
och när sillfjärdingen tog slut och potatisen
hade slagit fel, ja, då var det inte stort annat
än brödet att laga till och en kaffetår, som
blev ljusare för varje dag.

— Bara brödet inte tar slut, sade Johanna,
skall man inte klaga.

Det var egentligen heller inte för sig själv,
som gamla Johanna hade bekymmer, det var
för sin lilla dotterdotter Elsa, som bara var
åtta år, och som jämt var hungrig och tyckte
så mycket om att få litet mat. Mor Johanna
hade bara haft en dotter, och med henne hade
det bara varit sorg och bedrövelse. Hon hade
dött, då Elsa var en helt liten flicka, och då
var där ingen annan i världen än mormor,
som kunde taga sig an den lilla.

Och nu var det de två, som bodde
tillsamman i den lilla stugan uppe i ljungen på
berget. Sommaren hade varit nog så glad.
Då var Elsa ute från morgon till kväll. Hon
plockade blommor och bär och var lika
hemmastadd på ljungheden som harungarna. Ibland
fick hon gå till herrgården och hjälpa till att
rensa ogräs eller plocka ärter, och då fick hon
sig en och annan slant för besväret.

Ja, se sommaren! Då är det väl ingen
konst all leva! Med hösten började skolan,
och Elsa fick vandra den långa vägen ned åt
dalen, på andra sidan floden, till skolhuset...
Det var väl en halv mil fram och åter. Men
när snön började falla och mörkret kom tidigt,
då blev det just inte mycket av med
skolgången. Gamla Johanna fann de långa
vägarna för svåra för sin lilla flicka, och när
hon själv låg stel och sjuk av giktvärken, som
ofta kändes, när kölden kom, så behövde hon
Elsa till hjälp hemma.

Nu var det åter vinter. Den hade kommit
bra tidigt denna gång, långt förr än man hade
bett den komma, och den var en ganska
ovälkommen gäst. Redan i november hade snön
börjat vältra ned, och värre och värre blev det,
ju närmare man kom julen.

Det yrade och stormade, och snön störtade
ned så vilt, som om den hade för avsikt att
täcka och gömma hela jorden under sitt hölje.
Himmeln var svart, jorden var vit, och mor
Johannas stuga stod och darrade av köld.

Men plötsligt på julaftonens morgon.
upphörde ovädret. Då lilla Elsa tittade ut, fick
hon se en himmel, som inte hade en fläck
utan välvde sig som en skimrande blå
glaskupa högt över hennes huvud.

Och framför henne låg hela världen kritvit
och tyst som döden. Inte ett spår av någon
mänsklig fot var att se i all denna obefläckade
vithet. Bara märket efter en och annan
fågelklo, och små lustiga råttspår hade här och
där bildat som pärlrader av små gropar i
snöytan.

— Nu går jag till sta’n med garnet,
mormor! sade Elsa. I så klart väder kan jag
hinna hem innan kvällen.

Mormor låg i sängen och hade ont i alla
leder, och det fanns inte många brödkakor
kvar i huset. Garnet hade länge varit
färdigspunnet, och om det bara kunnat komma in
till sta’n till bagarfrun, som hade beställt det,
så kunde man få sig en slant, men vädret
hade varit rent omöjligt. Nu såg det
verkligen ut, som om alla ovädersmoln hade
försvunnit, och solen sken så värmande, som om
den skulle säga:

— Ja, nu är det svårt, men jag försäkrar
er, att det en gång skall bli vår igen, så sant
som jag är solen!

Och mor Johanna mente, att lilla Elsa nog
skulle kunna gå till sta’n.

Hon fick bylta på sig allt, vad som fanns
av ylleplagg i stugan, och så fick hon garnet
i en korg på armen. Vem kunde veta, om
inte nu, på själva julaftonen, någon kunde
stoppa något gott i korgen? Så kysste hon
gamla mormor, och så traskade hon i väg.

Ingen annan än hon skulle ha hittat vägen
i den stora snööknen, men hon kände varje
sten och varje enbuske, som stack upp ur
snön; hon visste att vid den största furan i
skogen vände vägen åt höger, och vid alla de

Nar granarna tandas 02.jpg
små nyplanterade

granarna böjde den åt vänster,
och hon såg på snön,
varifrån vinden kommit, och
var den hade hopat de
högsta drivorna, och hon
vandrade framåt som en
liten mörk prick i den
stora snövärlden omkring
sig.

Och medan hon gick
fram, tänkte hon på att i
dag var det julafton, den
högtidligaste kvällen på hela året, lilla
Jesusbarnets födelsedag. Det var nog därför, som det
hade blivit så fint och nysopat i himmeln, och
solen såg så glänsande glad ut. Det var nog för
att fira helgdagsaftonen, som alla marker och
fält lågo så tindrande vita och skuggorna så
mjuka och blåa som sammet. Det var nog av
bara julfröjd, som alla tak på de spridda
gårdarna glödde och flammade så röda, och när
slädarna kommo dansande förbi henne på
vägen till och från sta’n, så sjöngo alla
bjällror så tydligt:

— Jul! Jul! Jul! Den allra vackraste jul!

Nog var det kallt, men inte så där
plågsamt kallt. Hela luften hade något så glatt
och uppfriskande, och snön sjöng, så det
knarrade under skosulorna på henne.

Ja, i kväll var det julkväll, och lilla Elsa
gick och tänkte på, att hon hade hört, att hos
många rika, ja också hos fattiga, hade barnen
julgran på julaftonen. Nere på herrgården
hade de julgran, och Elsa kände flera av sina
skolkamrater, som varit bjudna dit att se på.
Hon hade inte blivit ihågkommen. Hon bodde
så långt ur vägen, och förresten kan man ju
inte begära, att människor skulle komma ihåg
alla.

Men Elsa hade hört talas om, hur
underbart vacker en sådan julgran var. Det var en
riktig gran, som blivit tagen hem från skogen,
men på alla grenar och kvistar hade man satt
ljus och hängt silver- och guldtrådar, och när
ljusen blevo tända, så glänste och gnistrade
det, som om alla stjärnor på himmeln skulle
hava fallit ner i trädet.

Lilla Elsa funderade på, hur det egentligen
skulle ha sett ut, och hon önskade, så
mycket som en sådan liten fattig flicka kan önska
det, att hon en gång i livet skulle få se en
sådan julgran, tänd i hela sin härlighet.

Hon hade till och med en kväll, då det
var mörkt, viskat till mormor, att helst av allt
i världen skulle hon vilja se en sådan julgran
som den, de hade på herrgården. Men
mormor hade svarat henne, att hon fick lov att
slå sådana tankar ur huvudet, för det var bara
rikt folk, som kunde köpa något så dyrt som
vaxljus och guldglitter, men nog skulle hon
få tända två talgljus på julaftonen och sätta
en grankvist emellan dem. Och nu gick hon
och tänkte på, hur vackert hon skulle göra
det hemma med grankvistar och tända ljus,
och ju mera hon tänkte därpå, dess fortare
gick hon. Till slut sprang hon, så fort
fötterna kunde bära henne, och så var hon inne
i sta’n.

Det var en ganska stor köping med olika
slags bodar, och nu till julen hade alla
bodfönster skyltat med det bästa och finaste, de
hade. Lilla Elsa riktigt undrade på, att det
kunde finnas så många dyrbarheter och
grannlåter i världen som alla de glas och
porslinssaker, som stodo hoppackade i fönstren hos
handelsmannen, och alla de tyger och band,
som hängde bakom de blanka rutorna i
klädesboden.

Nar granarna tandas 03.jpg
Det vimlade av människor på alla gator,

gående och åkande. Det
frustade från hästar och
pinglade med bjällror,
och alla hade så
omänskligt brått, så man snarare
skulle trott, att det var
höstmarknad än
helgdagsafton. Alla bodar
voro proppfulla av folk, och
alla hade famnen full av
paket och påsar. Det var
ett rent förskräckligt bråk
och spektakel, tyckte lilla
Elsa, som kom ifrån den
stora tystnaden.

Bagarfrun, som skulle
ha garnet, bodde långt
bort i motsatta ändan av
köpingen, och då Elsa
kom in i boden, hade
ingen tid att tala med
henne. Människorna stodo i så täta rader
som flugor på en sommardag för att i tur
och ordning få alla de pepparkakor och
saffransbullar och karameller, som de hade
beställt. Det var då heller inte måtta på goda
saker i den där boden! Där var bakelser i
stora högar och tårtor med inskrifter av vitt
socker och karameller, inlindade i kulört
papper. Där funnos grisar av mandelmassa och
de skönaste saffrans- och mandelbullar. Lilla
Elsa fick nästan tårar i ögonen av att se på
allt detta överflöd.

Bagarfrun och hennes äldsta dotter hade
fullt upp att göra med att betjäna alla
kunderna, men plötsligt får frun ögonen på Elsa,
och så ropar hon till sin andra dotter, en
liten tös, som sprang runt i boden, och
säger:

— Hör du, Anna! Tag in Elsa i
kammaren och se till, att hon får kaffe och dopp!
I dag får ingen gå med julen ur huset.

Ja, det var att tala som en snäll bagarfru,
och ett ögonblick efter var Elsa inne i
familjens vardagsrum, där bagarfruns gamla mor
satt och stickade. Det var ett gruvligt fint
rum, tyckte Elsa, med soffa och gungstol, vita
lappar på stolryggarna och nya trasmattor på
golvet. I kakelugnen brann en härlig brasa,
och allt där inne var så rent och fint, så man
då genast kunde se, att i dag var det
julafton.

Och den gamla rara frun tog alla
ylledukar av Elsa, ja tog till och med kängorna av
henne för att torka dem vid elden. Och Elsa
fick varmt kaffe och så många skorpor och
pepparkakor, som hon kunde proppa i sig.

— Stackars lilla barn, som ska den långa
vägen hem till berget igen! sade den gamla
frun. Men så ska du också ha förning hem
med till gamla mor. Och därmed gick hon
ut med Elsas korg, och då hon åter kom in
med den, var den så propplull, att locket fick
bindas fast med ett segelgarn.

Nar granarna tandas 04.jpg

— Här har du pengar för garnet! sade hon
och stack så ett par silverslantar i handen på
Elsa. Om det är litet för mycket, så blir väl
inte mor Johanna ledsen? Och så skrattade
hon, så vänligt. Elsa kände sig så varm över
hela kroppen och ända in i hjärtat.

— Det är för märkvärdigt, vad alla
människor bli goda julafton! tänkte hon, och hon
såg redan i tankarna, hur mormor skulle skina
av glädje, när hon öppnade på det där
korglocket.

Så fick hon de torra kängorna på och
skulle till att ge sig av med många tack, då
lilla Anna viskade något till sin mormor.
Gumman nickade, och den lilla flickan vände sig
till Elsa och frågade:

— Vill du se vår julgran?

Elsa blev alldeles mörkröd i ansiktet.
Hennes hjärta bultade högt, då lilla Anna tog
henne vid handen och förde henne in i ett
angränsande rum. Det var ett långt rum med
tre fönster och vita gardiner för alla fönstren.

Mitt på golvet stod julgranen. Den var så
hög, att den räckte från golvet ända upp till
taket. På alla grenar hade man lagt bomull,
som skulle föreställa snö, och på alla kvistar
voro små ljus fästa. Över det gröna barret
voro små silvertrådar spända, som sågo ut
som spindelväv, men uppe i toppen av trädet
satt en stjärna av silverpapper.

Det var så vackert, att Elsa inte alls kunde
tala.

— Är den inte vacker? frågade den lilla
flickan. Vi ha bara ljus, glitter och bomull,
på trädet. Det skall se ut som träden i
skogen. Alla julklappar och allt namnam lägger
mamma på bordet bredvid.

Så frågade Elsa mycket sakta:

— När skall den tändas?

— Ja, det blir först i kväll, när det är
slut i boden och vi bli ensamma. Och så
skall det vara riktigt mörkt, när julgranen
tändes.

Elsa suckade.

— Då måste jag vara hemma! sade hon...

— Du får så gärna stanna och se på den!
sade Anna, och så sprang hon in till sin
mormor och ropade:

— Får inte Elsa gärna stanna och se, när
vi tända granen?

Jo, det skulle hon så gärna få, men då
måste hon också ligga kvar hos dem över
natten, för i kolande mörkret kunde hon då
inte gå den långa vägen hem.

— Har du inte lust att stanna? frågade
Anna. Har du aldrig sett en julgran förr?

— Nej, det har jag inte, svarade Elsa sakta.

— Men skulle du då inte gärna vilja se
den?

— Helst av allt i världen! sade Elsa ännu
saktare.

— Ja, så stannar du! Så stannar du!
ropade den lilla flickan och klappade glatt i
händerna, och nu blevo bagarfrun och den
största systern också tagna till råds, och alla
sade de:

— Jo, visst skall hon stanna! Hon kan så
gott ligga på soffan i lilla rummet, och så
snart det blir ljust i morgon bittida, kan hon
ge sig av hem.

De började redan taga av Elsa, vad hon
byltat på sig. Hon skulle då också en gång
ha en glad och festlig jul och se julgranen
i all dess härlighet.

Det var en svår frestelse för lilla Elsa. De
voro alla så goda och snälla emot henne, de
vänliga människorna... Hon skulle få god
julmat och ligga i en varm säng i natt i
stället för att springa hem den långa vägen
genom skogen. Och framför allt skulle hon få
vara med om det högtidliga ögonblicket, då
julgranen blev tänd!

— Nu är det ingenting! sade de alla. Men
du skall få se den, när alla ljusen brinna. Du
kan inte ens tänka dig, hur vackert det är!

Nej, det förstod ju lilla Elsa nog, att det
måtte vara vackrare än allt, hon sett på
jorden, och hennes hjärta svällde av en
obeskrivlig längtan att få stanna kvar.

Men så tänkte hon på gamla mormor där
uppe i den lilla kalla stugan på berget, hur
hon skulle längta och vänta och undra.

Och om inte hennes lilla flicka komme
hem, skulle hon nog få en förskräcklig ångest,
inte sova på hela natten, måhända rent av dö
av ångest! Det klack till i hjärtat på lilla
Elsa, och hon sade högt och bestämt:

— Nej, jag kan inte stanna kvar.
Mormor skulle bli så förskräckligt rädd. Jag får
lov att gå hem. Jag vill gå just nu.

Hon skyndade sig att få kläderna på sig,
ty hon kände, att om de alla fortsatte att be
henne stanna, så skulle hon måhända inte
kunna stå emot. Det hjälpte inte, att de sade:

— Å, mormor begriper nog, att du har
fått ligga kvar här. Det är ju bara en enda
natt! Och det är bara jul en gång om året!

Hon band ylleschalen fast om huvudet för
att inte höra mera. Så räckte hon fram
handen och sade:

— Tack! Tack!

Och så tog hon korgen på armen och gav
sig i väg.

Det var redan långt lidet på den korta
vinterdagen. Himmeln var inte mera blå. Den
hade blivit grön och flammade eldröd emot
solnedgången.

— Nu var det inte längre så mycket folk
på gatorna, men åt alla håll satte slädarna i
väg hem till julkalaset. Där åkte också många
slädar förbi henne på vägen, och hon
sneglade till dem och undrade, om hon inte skulle,
kunna få en liten plats på en av dem. Men
de voro alla så överfulla med folk och
packning och alla hade så brått att komma hem
till kvällen, att ingen hade en tanke på den
lilla tösen, som traskade i snön bredvid
vägkanten.

Nar granarna tandas 05.jpg

Solen sjönk allt mera och mera, och då
hon hunnit halva vägen hem, kom mörkret.

Ju längre dagen led, desto färre slädar åkte
henne förbi. Nu hade nog alla nått hem till
julafton. Men just då skogen började, kommo
ett par bondgubbar efter henne på vägen. De
hade firat julafton med att dricka inne i
köpingen och gingo nu och skrålade av full hals,
medan de vinglade från den ena sidan av
vägen till den andra.

Då blev lilla Elsa rädd, och hon pulsade
i hast ned i den djupa snön i ett dike och
därifrån rätt in i skogen. Hon visste, att just
här gick en genväg tvärs igenom furuskogen
upp emot berget. Om sommaren hade hon
sprungit den många gånger. Då var den lätt
att finna. Nu täckte snön alla vägar och
stigar, men hon kände så väl igen träden och
trodde så säkert, att hon skulle komma
fortare fram, om hon försökte den vägen. Och
då var hon säker om att inte möta fulla
gubbar och annat styggt folk.

Den första halvtimmen gick det ganska bra,
och Elsa tänkte, att hon nog snart skulle vara
hemma, men plötsligt märkte hon, att hon
inte alls visste, var hon var. Hon hade
kommit till en öppen plats i skogen. Höga granar
och furor reste sig runt omkring, och åt alla
håll låg underskogen som en tät, svart mur.

Men åt ena hållet såg hon framför sig som
en allé med höga träd på båda sidor.
Måhända var det den tillsnöade vägen, som förde
upp emot berget.

Hon började gå framåt, och hon såg, huru
stora klippblock stucko upp ur snön, och huru
vägen beständigt bar uppåt. Det hade nu
blivit alldeles mörkt, men en liten späd måne
sken mellan grenarna, och högt uppe på
himmeln började stjärnorna gnistra. Det var så
många av dem, och det såg ut, som om de
jämt skulle kalla på flera, ty småningom blev
hela himlavalvet överstrött med stjärnor, och
därigenom löpte vintergatan som en lång, vit
väg.

Det var så underbart tyst i skogen. Nog
hade lilla Elsa många gånger gått ensam i
skogen i mörkret och kände till, hur tyst det
då kunde vara, men aldrig hade hon känt en
tystnad som i denna julnatt. Inte den minsta
fläkt rörde sig, så att all den tjocka snön låg
alldeles stilla på grenarna. Det var, som om
allting lyssnade, som om allt hölle andan för
att vänta på något, som skulle komma.

Elsa fick lov att stå stilla och lyssna, hon
också, men inte ett ljud var att höra. Hon
undrade, att hon inte kunde höra stjärnorna
flamma och gnistra. Men de voro så oändligt
långt borta.

Plötsligt kände hon något röra vid sitt ena
ben. Det var inte en gren. Det var en liten
råtta, som kom kilande ut från
skogsdjupet.

— Pip! Pip! pep den. Hjälp mig! Rädda
mig! Ugglan är efter mig! Får hon tag i mig,
så äter hon upp mig i ett nafs, och det är
otäckt!

— Göm dig här mellan mina kängor! sade
lilla Elsa, så svarar jag för, att hon inte
finner dig.

Och den lilla råttan kilade, så fort hon
hann, mellan fötterna på Elsa. Knappast hade
hon gömt sig, förrän Elsa förnam ett par
vingar svävande tätt förbi sitt huvud, och där
kom ugglan och satte sig på en stubbe
framför henne. Den hade ett
runt, mjukt huvud, och
en skarp, krokig näbb
och ett par stora,
ljusgröna ögon, som lyste i
mörkret, och den såg ut,
som om den hade tänkt
och funderat så mycket
på all världens visdom,
att den hade blivit riktigt
dum.

Nar granarna tandas 06.jpg

— Har du inte sett
en liten råtta? frågade
den och glodde på Elsa. Ett litet uselt kräk,
som nyss sprang förbi mig!

— Jo, nog såg jag den! svarade Elsa, men
den har väl sprungit bort och gömt sig. Den
var nog rädd, att du skulle äta upp den.

— Ack, den lilla eländiga stackarn! sade
ugglan utan att röra en min i sitt duniga
uggleansikte. Den vet mer än väl, att på julnatten
gör intet djur i skogen ett annat något ont.
Då har jag mera anledning att vara rädd, sade
ugglan och vred på sitt mjuka huvud, ty jag
har räven i hälarna på mig, och den
gynnaren är inte att lita på! Så här i mörkret, när
ingen vet av det, kunde han till och med på
julnatten hu! u! u! Där kommer han! skrek
ugglan och flaxade vilt med vingarna.

— Sätt du dig här på min korg, sade Elsa,
så kastar jag min schal över dig. Då kan du
vara säker, att räven inte ser dig!

Så svävade ugglan ner och satte sig på
locket av Elsas korg, och hon slog sin ylleschal
över den; men när ugglan hade schalen över
sig, var det lilla råttan, som tog till bens och
försvann i skogen.

Nu kom räven smygande i månskenet.
Hans långa yviga svans sopade snön som en
kvast, och han blev stående framför Elsa och
log milt.

— Lilla älskliga flicka! sade han. Du skulle
väl inte ha sett en gammal uggla flaxa här
förbi? En sådan där gammal viktig dumsnut,
som jag inte kan tåla för mitt liv.

— Jo, nog tycker jag, att jag såg en uggla,
svarade Elsa, men den har nog gömt sig bra.
Den tänkte nog, att du skulle göra slut på
den, om du finge tag i den.

— Man kan också göra en skälm orätt,
sade räven och log, så Elsa såg alla hans
skarpa tänder. Alla andra dagar och nätter
skulle ugglan inte slippa mig, men på
julnatten törs mina tänder inte bita i levande kött.
Det skulle rent av inte smaka mig! Och så
slickade räven sig om munnen.

— Men ser du! fortsatte han och tittade
sig omkring. Jag har mera orsak att vara
rädd, ty jag vet, att vargen stryker ikring här,
och han är så rasande hungrig, att han nog
har förlorat den smula vargsamvete, han kunde
ha. Får han tag i mig, så hjälper det mig nog
föga, att julstjärnorna skina.

Räven tittade sig ännu en gång om, och
så viskade han:

— Där är han! Där är han! Vart i alla
dar skall jag ta vägen?

— Lägg dig här, sade lilla Elsa, så skall
jag skotta snön över dig, så vargen inte ser
dig.

Och så lade räven sig, och Elsa skottade
snö över honom, så att han låg som begraven.
Men då det yttersta av hans röda svanstopp
försvann under snön, lyfte ugglan vingarna
och svävade bort emot stjärnorna.

Det krasade mellan grangrenarna och i
busskarna, och vargen kom lunkande och blev
stående framför Elsa. Han såg ut som en stor,
mager hund och var stygg att se. Man kunde
räkna revbenen under hans strida hår, och
hans långa blodröda tunga hängde ut på ena
sidan av gapet.

Han flåsade, som om han skulle ha ont i
bröstet, och såg på Elsa med ett par elaka,
smala ögon, och så sade han med hes förkyld
röst:

— Tös! Var är räven?

— Hur kan jag veta det? svarade Elsa.
Långt nere i snön, tänker jag. Han vill väl
inte bli slukad av dig.

Vargen blev stående en stund och
flåsade, medan han storstirrade på Elsa, och så
hostade han och sade:

— Prat! Räven vet nog, den skälmen, att
jag inte får röra honom i natt. Fastän
tarmarna skrika på mig, så är det fasta. Men
själv är jag inte säker, för Nalle har sett mig,
och om han än inte äter upp mig, så händer
det, att han är i sitt morska humör och vill
ställa till slagsmål, och då är jag förlorad.
Hör du? Hör du, hur han brummar mellan
träden?

— Spring du! sade Elsa. Spring du, allt
vad tygen hålla! Så skall jag nog tala så länge
vid Nalle, att du hinner komma undan.
Och vargen till att springa, så att snön
yrde omkring honom. Men då han
försvunnit, var räven i ett enda hopp uppe ur snön
och satte i väg i motsatt riktning.

Men nu såg lilla Elsa, hur den stora
björnen kom fram på vägen. Då han fick
ögonen på henne, ställde han sig på bakbenen,
slog med ramarna och log.

Han hade en päls så tjock, att man inte
alls kunde se formen på kroppen. Det var
bara ett stort, stort ludet bylte. Men gapet
var rött, och han hade två små lömska ögon,
som blänkte i månskenet.

— Hör du, pullan min! sade han och
vaggade med ramarna. Skulle du inte ha sett
en mager varg lunka omkring här?

— Nej, inte har jag sett någon varg lista
omkring, svarade Elsa, men nog har jag sett,
en varg springa för livet! Han är nog redan
många mil borta. Han hade inte lust att
vänta på att bli uppäten av dig, Nalle!

— Jag äter varken vargar eller annan
köttmat på julnatten, sade björnen. Skulle
jag ha lov till det, så ville jag långt hellre
smaka på en sådan liten läckerbit som dig.
Du är så söt och så röd och har så knubbiga
små armar, jag är säker på, att du skulle
smaka som den allra bästa honungskaka! Och
därmed började björnen gå fram emot Elsa
med öppen famn.

Hon satte i ett så förskräckligt skrik, att
snön föll ner av granen, hon stod under. Men
björnen log.

Nar granarna tandas 07.jpg

— Sjåplisa! sade han och slog sig själv
med ramen över nosen. Sjåplisa! Jag har sagt
dig, att inte ens vilddjuren i skogen få göra
någon illa på julnatten, och en björn är väl
inte sämre än en ann’...

— Ja, var i alla fall så snäll och gå! sade
Elsa och neg för björnen. Var så snäll och
luffa i väg, så jag kan komma fram!

— Nå, som du vill! sade björnen och föll
ner på alla fyra igen, och med tung pulsande
gång traskade han i väg och försvann i
skogen.

Elsas hjärta slog ännu högt av ångest, så
hon blev stående för att hämta andan. Allt
var nu åter så hemlighetsfullt tyst omkring
henne. Månen hade försvunnit, och himmeln
lyste bara av många miljoner stjärnor. Men
plötsligt såg Elsa en stjärna, som hon inte
märkt förr. Den hade bestämt blivit tänd
just nu. Den var så stor och så klar, att den
såg ut som en hel knippa av stjärnor, som
hade blivit sammangjutna till en stjärna, och
den sände ut långa silverklara strålar, som
riktigt upplyste luften.

— Å, jag förstår! tänkte lilla Elsa. Det
där är julstjärnan, som visade de vise
männen vägen till Jesusbarnet. Hon blev stående
och såg upp emot dem, och plötsligt hörde
hon ett så underligt ljud. Det var, som om
klockor långt borta — å, så långt borta —
börjat klämta.

Det blev flera och flera. Det lät, som om
alla världens klockor ringde på samma gång,
så glatt, så jublande, men inte starkt. Det
steg och steg, och nu tyckte hon, att det också
började ringa uppe bland stjärnorna. Och
mitt i allt detta klockjubel såg hon, hur den
stora, underbara stjärnan, julstjärnan, sänkte
sig och liksom gled över himmeln ned emot
en av de högsta grantopparna och kysste
den.

I samma ögonblick tändes ett ljus på
grantoppen, och därifrån spridde sig ljus till alla
granens grenar och kvistar... I ett ögonblick
stod trädet fullt av många hundra ljus. Men
fortare, än lilla Elsa kunde tänka, fick det
nästa och det nästa och det nästa trädet ljus
tända på alla grenar. Det, var som om någon
flugit med en glödande tråd och tänt alla de
rader av ljus, som strålade högt och lågt, från
de högsta skyhöga granarna till de minsta små
granbuskarna vid deras fötter. Inom några få
ögonblick stod vartenda träd i den stora
granskogen klätt till julgran. Vartenda ljus
tindrade som en stjärna, och snön på grenar och
kvistar i gnistrade och glänste som oräkneliga
diamanter.

Det var en så underbar, bländande glans,
att lilla Elsa måste skygga för ögonen.

Nar granarna tandas 08.jpg

Helt stilla vandrade hon vägen fram, och
nu såg hon ju tydligt, vart den bar. Hon såg
sidovägen, där slädar hade kört, och visste,
att den vägen ledde hem.
Det var så strålande ljust
av alla de tusen tända
julgranarna, att det var
som att gå i den
klaraste dager. Hon gjorde
sig inte bråttom, ty hon
kunde icke se sig mätt
på all denna härlighet.
Somliga grenar skeno
som i blåaktig eld,
andra i gnistrande grönt.
Inne i djupet lyste det,
som om väldiga
flammor brunno, men i
toppen av varje träd
satt en stor stjärna och
strålade.

— Ja, det var
något annat än bagarens
julgran!

Längs dikeskanten
stodo alla smågranarna
illuminerade, och högst
uppe på berget lyste
de högsta träd som
fyrbåkar på snön.

Äntligen tog skogen
slut, och nu såg Elsa berget och det lilla ljuset
från mormors fönster. Det liksom kallade på
henne, och på en gång började hon springa.
Men innan hon knackade på dörren, vände
hon sig ännu en gång för att se den
strålande julgransskogen. Så underligt! All
glansen var borta, och skogen låg där nattsvart
och stilla. Klockorna hade tystnat, och
framför sig såg hon bara den stora ensamma heden
under snön, varöver alla himmelns stjärnor lyste.

Nar granarna tandas 09.jpg

Lilla Elsa knackade sakta på dörren.

— Det är jag, mormor! Det är bara jag.

Och hon hörde de släpande stegen av
gamla mormor, som kom över golvet för att
öppna. Då hon såg Elsa, kunde hon knappast
tala. Hon hade varit så förskräckligt rädd,
att något ont hade hänt henne, och
midnattsklockan hade längesedan ringt.

Men Elsa var bara glädje. Hon frös inte,
hon var inte trött.

Hon hade inte varit rädd.

Hon hade haft så roligt i sta’n. Hon hade
fått så mycket gott av alla snälla människor.
Och medan hon pratade, tände hon de två
ljusen, som varit bestämda för julaftonen, och
dukade fram alla goda saker, hon hade fört
med hem i korgen.

Men om julstjärnan, som hade tänt alla
granarna i skogen, så att hon hade sett en
hel julgranskog, medan det ringde i alla
världens klockor, talade hon inte. Då och då
öppnade hon munnen och var på vippen att
säga det, men genast slöt hon åter läpparna.

Nej, hon ville inte tala om det. Hon skulle
i alla fall aldrig kunna beskriva, hur
underbart det varit — och tänk, om mormor inte
skulle tro det!

Teckningar av GISELA TRAPP.

Nar granarna tandas 10.jpg



Ja och nej : originalsagor