Jag är född i en stad ...

Jag är född i en stad. Kring min första dröm
har gatornas höga hus stått vakt,
och gatornas sorlande människoström
har sin förtrollning i blodet mig lagt.
Jag är född i en stad, och jag vet, att än
en gång skall jag trampa dess gråa sten,
jag skall höra dess forsande buller igen
och vandra om kvällen i lyktors sken.
När skymningen faller djup och blå,
då skall jag se, huru tusen ljus
likt skälvande eldstalaktiter stå
i vattnet, där ångarnas lyktor gå,
medan fönsterna tändas i strandens hus.
Och jag vet, att här andas en livscentral,
förtätat liv är dess atmosfär;
här samlas all världens lust och kval,
och arbetet, arbetet härskar här.

I morgonens gråkalla våta dis
skall jag gå till min möda min dagliga gång
och höra den stora mödans sång,
som sjungit i sekler på samma vis.
Här känner jag världens pulsar slå,
här brusa tankarnas strömmar fritt;
just här, just här vill jag stridande stå
i den stora heliga kampens mitt!
Just här är min plats, jag vet att så är,
om jag vill eller ej. Men jag vill, jag vill!
Jag är född i en stad. Jag hör staden till.
Det bud, som jag söker, bidar där.
Det håller alltjämt min längtan varm,
fast ännu till hälften det döljer sig...
Men djupt ur gatornas mullrande larm
dess kallande, bjudande stämma jag hör -
den gärning, den gärning, som väntar mig,
det verk, det verk, som jag lever för!