Jultankar i Rom
Jag njöt en sydländsk sommarfröjd och tänkte sällan på,
Att högst i norden fanns ett land med himmel mindre blå.
I idel solljus flöt mitt lif, en dröm på ejderdun,
Och kärare jag södern fick allt som min kind blef brun.
Det var uti det gamla Rom. Jag satt uti mitt rum.
På himlens azurhärlighet jag länge skådat stum.
I trädgårdstäppan nedanför stod allt i flor och glans,
Citronens guldklot bjärt stack af mot bladens dunkla krans.
Jag var så sällsamt vek till mods i denna dagens frid,
Jag hörde pifferaro’ns ton från gränden närmst invid.
Madonnans bild i murens nisch han drog med spel förbi.
Mitt öra följde medvetslöst säckpipans melodi.
Jag vet ej hvarför blicken sjönk, bland böcker på mitt bord,
På Bellman, tjusaren Tegnér, på skalderna från nord.
Mitt hjärta slog så aningsfullt -- och så det föll sig, att
En liten bortglömd almanack jag af en slump fick fatt.
Jag bläddrade och bläddrade och nu jag först förstod
Hur tiden skenat bort med mig vid Tiberns gula flod.
December! -- Är det möjligt väl? Jag såg ej snö i år!
December, tjugufjärde -- ack, det som en blixt mig slår!
Mitt land, mitt land, hur mår mitt land med marken hvit af snön,
Med julefrid och juleljus och bjällerklang på sjön?
Jag har ej hem, jag har ej härd, jag har ej eget bo.
Månn’ någon ännu minns mig där? Mitt hjärta hviskar: jo.
Gud signe dig, mitt eget land, och lyse öfver dig
All fridens klarhet; sedan må allting bli mörkt för mig!
Må kornet spira under snö, där det i mull är satt,
Och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!
Hvad bryr jag mig om söderns prakt och fägring denna stund,
Om sorlande kristallers språng i skuggig lagerlund?
De rika färgers spel för mig i hast blef dödt och svart;
Min själ har flyttat härifrån -- långt bort -- jag vet nog hvart!
Jag ser en stad, en välbekant. I både rik mans hus
Och fattigkojan tindrar upp ett vänligt juleljus.
I kväll får saknas ingenstäds det goda, hvita bröd,
Och ej den frusna sparfven ens i kväll får lida nöd.
Jag ser ett hem -- jag känner det -- jag ser den tända gran,
Med knäppta händer stå de små, som själf jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst;
Därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.
Gud signe detta hem och den, som nu så barnsligt glad
Sig fröjdar åt hvar liten skänk, hvarom hon julen bad.
Säg, märker du, jag är dig när? O säg, förnimmer du
Min andes trägna vingeslag, som susa kring dig nu?
O I, som ägen ömt hvarann i denna dyra stund,
Som vandren samman hand i hand och hvilen mund mot mund!
Det är ej någon stackars sparf, som vid er ruta rör:
Det är ett ensamt hjärta blott, som snyftar utanför!
Aktivera autouppdatering av kommentar