Karnaval

Ej under, om jag slätt till mods mig kände:
     I lifvets karnaval jag okänd var.
     Hvar narr med träsvärd blef jag skyldig svar,
     Och Colombine nybörjarn ryggen vände.

I detta virrvarr, brokigt utan ände,
     Jag såg en mask med dräkt lik den jag bar.
     »Du är den vän jag länge önskat har!»
     Jag ropte glad, -- och han: »Väl mött, min frände!»

Hur brådt vi hade att afsides gå!
     Två lika själar längtade att få
     Omsider utan mask hvarandra skåda.

Då masken fallit, studsade vi båda
     Och skildes fort att göra andra val --
     Så går det till i lifvets karnaval!

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.