Klabauterman
I.
På Zuider-see vid horisonten
Låg kvar en strimma sällsamt röd.
Det skymde på den flacka stranden,
Där dyningen likt snyftning ljöd --
Ett eko af den afskedsklagan,
Som rådde innan sol gick ned,
Då segelhvit Ostindiefararn
Från Harlingen ur hamnen gled.
Men Frieslands unga sjömansbrudar
Vändt sorgsna hemåt längese’n.
I skymningen och ödsligheten
En enda flicka dröjde än.
Hon grät ej mera, stackars Katje,
Som nyss då afskedskyssen brann.
Bedöfvad stod hon, liksom själen
Flytt ut att följa Adrian.
För tankens skälfvande magnetnål
Fanns blott en riktning -- den han tog,
Den raskaste af lättmatroser,
Som bort på salta vågor drog.
Ett år att vänta, kanske tvänne,
Om ens han kommer åter då!
Farsgubben hennes, gamle Pieter
Cornelissen bestämt det så.
Som högbåtsman med Tromp och Ruyter
Han fordom surrat jorden rundt;
Den som ej än passerat linjen
Var i hans ögon bara strunt.
Då Adrian sitt hopp bekände,
Var gubben därför sträf och sträng:
Först en ordentlig långtur, pojke,
Se’n tänka vi på brudesäng.
Ej vackra ord och böner hjälpte,
Och Adrian -- så fick det bli --
Tog hyra just ombord på Timor,
Som svärfar hade pengar i.
Vid dotterns alla kväfda suckar
Den gamle Pieter mente vred:
Då jag riskerar tusen gyllen,
Kan du riskera pojken med.
Du arma Katje -- hvilka nätter,
Som nu i höst dig förestå,
Då sömnlös du på stormen lyssnar
Och dina fönsterluckor slå!
Och då omsider vinterfrosten
En spegel lägger blank och glatt
På alla dammar och kanaler
Och skridsko spänns vid yra skratt,
Hvar är då han, som under hufvan
Smög in en kyss halft eld, halft is,
När vid hans hand i vida ringar
Du som den snabbaste tog pris?
Och när en gång i vår du sitter
Bakom din fläktande gardin,
Skall ingen hviska in från gatan
Igenom fönstrets balsamin.
O grymma tanke! Tårefloden
Begynte åter flyta strid,
Men Katje ryckte till helt häpen --
Hvem suckade här tätt bredvid?
Mol ensam stod hon nyss på stranden,
Och nu satt här en späd figur,
Hopkrupen på en sjömanskista.
Det var väl bländverk eller hur?
Dock nej, i röda ylleskjortan
Han dröjde kvar i månens glans.
Gestalten var en liten pysslings,
Men ansiktet en gammal mans.
Grådaskig som ett torskskinn, skrynklig
Som sjuttiårig eller mer,
Han ringde med små korta barnben,
Som ej från kistan räckte ner.
Och med en långsuck liksom dragen
Ur djupet utaf jordens famn
Han mumlade: ack, stackars Timor!
Du kommer aldrig hem i hamn.
Blek af förfäran sporde Katje:
Hvem är du? Tala, jag besvär!
Hvad vet du om det skeppets öde,
Säg mänska -- eller hvad du är!
Två matta, släckta ögonglober
Nu riktades på mön som skalf,
Och hon förnam en röst som talte
Liksom i hennes öras hvalf:
Klabauterman har lämnat Timor,
Klabauterman har gått i land ...
Ett rop af fasa undslapp flickan
Och ned hon segnade på sand.
Är det minuter eller timmar
Som rinna bort i månens ljus?
Hon vet det ej -- med stannadt hjärta
Hon lyss till andestämmans sus.
II.
Du hörde mitt namn -- och din kind blef kall
Hvart barn ju vet att det gäller
På hafvet skeppsbrott och olycksfall,
Om synlig jag fram mig ställer.
Som skeppets hjärta jag sitter där
Och ängsligt jag klappar -- klappar
Och manar folket, då storm är när,
Att ta in klutar och lappar.
Om vakten på däcket nickar till,
Från lasten, där gömd jag sitter,
Med vredgad knackning jag varna vill
Så att ur slummern han spritter.
Men måste resan få vådligt slut,
Då lämnar jag min förrättning
Och går i land för att välja ut
Nytt fartyg och ny besättning.
Se mig blott ej så förtviflad an!
Mig också till sinnes gick det
Att skrämma till döds som klabauterman,
Som gasten med torskansiktet.
Du tycker jag är så grym och stygg --
Men, tro mig, jag var en annan
Den tid jag red på delfinens rygg
Med krans af sjögräs kring pannan.
Då människobarnet för lifvet knöts
Till den förgängliga kroppen,
Mitt väsen för alltid sammangöts
Med böljan, med vattendroppen.
Än följde jag svallets yrande gång
Bland jubel af bröder och likar,
Än bar mig dyningens sakta sång
Till grunda, månljusa vikar.
I skimmer, svalka och vågmusik
Lycksalig jag fram vardt buren,
Naturen var skön och sig evigt lik,
Och jag var ett med naturen.
Då vardt jag berusad af öfvermod
Och bröderna mina äfven.
Om njutning hviskade ljummad flod,
Som smekande smög bland säfven.
I skuggiga bukten, vid lönnligt bad,
Förstucko vi oss så gärna
Och summo in mellan vass och blad
Att röfva en dödlig tärna.
Och jordens söner, som fruktan band,
Med oss sina gudar ökte,
Och snöhvit vädur blödde på strand,
Där våra altaren rökte.
Men tempel och högmod föllo en dag.
En makt, den enda och ena,
Fördömde vår skönhets lockande drag
Och sade: går bort att tjäna!
Då skingrades vi med ett tungt farväl,
Förvandlade, styggt förbytta,
Och böljans laglösa barn vardt träl
Till seglares varning och nytta.
Jag klappar -- klappar så ångestfull
Och tröttnar aldrig i värfvet
Och vakar och varskor för deras skull,
Som sväfva öfver fördärfvet.
Fast ej ett väsen af kött och blod,
Med mänskan jag sörjer och lider.
Dess sorg skall dock slockna i tidens flod,
Min räcker i tiders tider.
En fridlös ande, jag känner kval
Då människolycka krossas.
Ack finge jag rädda ditt hjärtas val!
Ack kunde jag själf förlossas!
Att Timor går under -- det är ett ord
Som oåterkalleligt skrifvits;
Men hur det går de hundra ombord
Att veta icke mig gifvits.
En enda man -- den du önskar hälst --
Ur nöden säkert jag bringar.
Ett ord af dig gör Adrian frälst
Och löser den träldom mig tvingar.
Ett ord -- och din gosse du skåda skall,
Helt brun under blanka hatten.
Ett ord -- och tusen års pröfning är all,
Och jag blir till skum på vatten.
Men ödet ett offer af dig begär:
Kyss gasten med torskansikte!
Att rädda ur faran den du har kär
Med egen fägring du plikte!
Ty rör din mun vid klabauterman,
Din hy af rosor och drifva
I nästa månljus blir likadan
Som gastens -- och skall så förblifva ...
Med mindre att icke han, gossen din,
Då öfver din tröskel han träder,
Dig kysser med oförändradt sinn’.
Men -- sjöman är vind och väder.
Skön Katje tryckte ögonen hop
Och böjde sig ned mot anden.
En iskall kyss -- och ett halfkväfdt rop --
Allena var hon på stranden.
III.
Nu sitter Katje hemma
I kammaren hos gamle far,
Och nattens syn beständigt
Vid dagsljus framför sig hon har.
Hon hört så många gånger
Historien om klabauterman,
Om skeppets bundne ande,
Som jungfrukyss förlossa kan.
Att hon i går ej drömde
Det säger hennes hvita kind;
Där snuddade ju läppar
Så isande som nattens vind.
Och handen maktlös fäller
I knät tillbaka nål och söm,
Hon brinner och hon fryser --
Den kyssen var nog ej en dröm.
Ett moln gick öfver solen --
I fönstrets djupa vattenskål
En guldfisk spratt med stjärten --
Hon rycker till och tar sin nål.
Den gamle Pieter blossar
Utur sin snugga tyst och tvär
Och rynkar pannans märke,
En minnesbeta som han bär
Af svenskens änterbila
Ifrån en sent förgäten stund,
Ombord på Brederode,
I krutröksdunkelt Öresund.
Så täcks han öppna munnen
Och murrar huru slätt bevändt
Det är med nutids sjömän
Emot det folk, hans ungdom känt.
»Den där kapten på Timor --»
Här blåste gubben argt en rök --
»Den där mynheer van Bloemen,
Han är en krabba och ett ök.
»Jag såg på hans manöver
I går -- det var just synd och skam!
Han, gudbevars, är släkting
Till redaren i Amsterdam --
»Men om jag bara anat
Hvad från och med i går jag vet,
Jag aldrig vågat pengar
Med Timor -- det är säkert det.»
Ett tåg af rädda frågor
På Katjes öppna läppar stod;
Men stum hon sänkte hufvu’t,
Ty nu var gubben icke god.
Han stöflade ur rummet
Och gick till skeppar Dirk bredvid
Att hålla tal vid groggen
Hur allt var klent i denna tid.
IV.
Vid spegeln Katje länge stått
Af ångest tagen,
Sett aftonglöden bli till grått
Kring dragen.
Rättnu så glider månen in
Med trolsk belysning,
Där kryper öfver fagert skinn
En rysning:
»Den hy, som Adrian älskat nyss.
Nu skall den falna,
Och värmen i min gosses kyss
Skall svalna.
»En vacker dag han bultar på
Och famnen breder,
Och jag -- jag står där hemsk och grå,
Ser neder.
»Hans blick, med fasa naglad fast,
Till döds mig kyler.
Det stackars ansiktet i hast
Jag skyler.
»Dock skall den lott på mig jag tog
Ej tung jag tycka.
Han lefver -- det är sällhet nog
Och lycka.
»För honom allt på nytt jag bär
Mång tusen gånger,
Och rinner tåren, ej det är
Af ånger.»
Men månen stiger rödlätt blek
Bak hamnens skutor,
På dunkelt golf det blir en lek
Af rutor.
Det sakta plaskandet från strand
Så spöklikt låter.
Hon gömmer ansiktet i hand
Och gråter.
V.
Och dörren slogs upp af ett häftigt ryck!
Med luftdraget utifrån
Där stormade in en reslig figur
Rakt fram till Katje i vrån.
Hon hann ej att skrika, hon greps i en famn
Och lyftes en aln upp från jord
Och fick sig en kyss så het som en eld,
Förrän hon fick säga ett ord.
Men Adrian ropte: »hvad sitter du här
I mörkret, du fagraste ros?
Du tror väl att själfvaste raggen fört hit
I luften din lättmatros?
»Jo här, skall du veta, händt märkliga ting:
Kapten ville lära sin lots
Och lyckades ränna ordentligt på grund --
Åt fanders med fartyg och gods!
»På båten, som skickats att hämta ut hjälp,
Jag följde med brådskande bref;
Men aldrig jag tänker att Timor blir flott
Därute på Texelns ref.
»En skada på hundrade tusen och mer!
Jag skäms att jag tar det så gladt;
Men hur vill jag vara på annat manér,
Då åter jag ser dig, min skatt.
»Fast här är ju becksvart -- jag ser ingenting
Och stöter mot bord och mot stol.
Fort, flinta och fnöske -- seså, gudskelof!
Nu går du ur mörkret, min sol.»
En gnista -- och ljuset sprang ut öfver skåp
Med snäckor, struts-ägg och kram
Och ut öfver flickan, hvars öga flög
Till spegeln i ebenholtz-ram.
Ur ramens fördjupning i möte hon fick
Sitt anlet med gårdagens hy,
Två gropiga kinder med lenaste skinn.
Där purpurn steg upp som en sky.
Och nu, liksom väckt ur en elak dröm
Och fri från beklämmande kval,
Hon föll i hans famn -- och kyss på kyss --
Och osammanhängande tal.
Ett glädjesnyftande ljuft tokeri,
Som blandade blindt om hvarann
Ett märkvärdigt torskskinn och månsken och kyss
Och troll och klabauterman.
Så kunde de hållits till ljusan dag,
Men gubben kom rytande hem:
»Jo, nu är det färdigt -- det gick som jag sa --
Och pengarne -- hin tog dem!»
Jag sa’ det förut! -- det var Pieters tröst
Att gammal ändock är äldst.
Att tiden var dålig höll Adrian med --
Han gjort det om hvad som hälst.
Och gubben tinade småningom,
Han såg hur hans Katje var glad.
Han lät ej så helt omöjlig mer,
Då paret bevekande bad.
Det sista inkast som öfvervanns,
Var kassans svåra skavank,
De tusen gyllen, som Timors kapten
Placerat i Texelns bank.
På Adrians muntra: »dem skrifva vi af
Från Katjes hemgift, du far!»
Var gubben tvungen att medge själf
Att penningfrågan var klar.
VI.
På den flacka stranden
Tvänne sälla vandra,
Tätt med famnad midja
Tryckta till hvarandra.
Våta sanden glittrar
Under höga düner.
Måneglans på hafvet
Bygger skimmersyner.
Ur oändligheten
Djupa toner välla
Fram till mänskobarnen,
Till de båda sälla:
Högsta lust ej skänkes
Åt en omedveten.
Älska, strida, tjäna!
Det är hemligheten.
Kunna för en annan
Helt sig själf försaka
Och af milda makter
Dock få allt tillbaka --
Det är högsta sällhet,
Luttrad genom smärta.
Du har hållit profvet,
Unga kvinnohjärta!
I din egen glädje
Min sig tacksamt blande,
Då din seger löser
Här en bunden ande!
Själen i ditt öga,
Då af fröjd du gråter,
Gör att all naturen
Skön vill stråla åter.
Samma suck och trånad
Alltet genombäfva,
Till gemensamt ursprung
Alla, alla sträfva:
Känslans offerlåga
Ren i mänskohågen,
Vattenliljans hvithet
Och mitt skum på vågen!
- ↑ Klabauterman -- eller Kabouterman -- är en känd sagofigur. Hufvudmotivet i dikten är hämtadt från en friesisk sjömanssägen.
Aktivera autouppdatering av kommentar