Citron och Nyponblomma
Japansk saga.
En tid, om hvilken sägner tala,
Det fanns, då Japans gula ras
Ej skådat sina sneda, smala
Små ögon i ett spegelglas.
Man vardt raderad, målad, kritad
-- På konst var alltid Japan rikt --
Men aldrig den som så blef ritad
Själf kunde se om det var likt --
Förrän en vacker dag ... här står jag
Vid början af vårt äfventyr.
Kanske på rim berätta får jag
Det nu, då julens brasa gnyr?
Det fanns -- när skall mig ej genera,
Men Nagasaki var det i,
En gammal hamnstad, hvarom mera
Kan efterses hos Pierre Loti, --
Ett äkta par -- han var beskedlig,
En riktig son af sin nation,
Gul, snedögd, arbetsam och fredlig,
Och hette något likt Citron.
Hans lilla fru var för sin fromma
Husmoderdygd med namn belönt,
Som öfversatt blir Nyponblomma,
Men på japanska är mer skönt.
Med långa korsvis stuckna nålar
Uti sin höga chevelyr,
Hon lade dockmat på små skålar
Bland andra sirliga bestyr.
Citron fick man vid hamnen råka
Med kärran utaf bamburör;
Så snart en främling ville åka,
Sig själf som häst han spände för.
Nåväl, en dag han kom att hitta
En spegel utaf minsta sort,
Där någon mynheer brukat titta,
Då löddrig skäggborst skulle bort.
Han synade den lilla pjäsen
Och tog den för en bit metall;
Då såg han där ett mänskligt väsen --
Hardt när han ramlat knall och fall.
Hans hjärta börjar våldsamt klappa:
»Är det en villa? Ser jag rätt?
Det är -- det är min salig pappa,
Som bor i denna amulett!
»Det är hans goda, platta näsa --
Jag minns den från min barndoms stund.
Hvad ädelhet står ej att läsa
I vecken vid hans stora mun!
»En nådig gudamakt, som gärna
Ser sonlig kärlek, detta gaf
Till lön för hvar kulört lanterna,
Jag tändt kring vår familjegraf.»
Han tryckte spegeln ömt i famnen
Och grät af glädje öfverljudt
Och så med skatten hem från hamnen
Han skyndade i långa skutt.
Sin fröjd med Nyponblomma dela
Hans första tanke var -- men nej,
Det vore oklokt på det hela;
Man gudars gunst förråder ej.
I botten på en kruka gömde
Bland annat småkram han sin skatt.
För den om dagen allt han glömde,
Om den han drömde hvarje natt.
Att någon hemlighet låg under
Hans smussel, det stod hustrun klart.
Hon svor att speja ut hans funder,
Se’n väl misstankarne fått fart.
Den skarpa blicken ej bedrog sig;
Härnäst som han gick ut, Citron,
Fru Nyponblomma företog sig
En grundlig hus-visitation.
Hon snokade omkring som vesslan
Och fick i spegeln fatt till slut
Och vardt så grön som etternässlan,
Så grön som hon var gul förut.
Hon förde händerna till pannan
Och föll uti en faslig kris:
»Alltså, han glömt mig för en annan.
En som ser ut på sådant vis!»
Trött och förbi af dagens möda,
Citron sin tröskel knappt beträdt,
Förr’n skurarne begynte flöda:
»Bekänn! Hvad är det för porträtt?»
Förgäfves vår Citron förklarar:
»Det är min faders hulda bild,
Som himlen nådigt uppenbarar ...»
Men Nyponblomma rent var vild:
»Din faders! Lögnhals utan heder,
Min egen syn bedrar du ej,
Ett kvinnfolk hemligt du tillbeder
I ett förhäxadt konterfej!»
Han ber och tigger: »se då bara --
Det är ju klart en mansgestalt!» --
»Att hon så nedrigt ful skall vara»,
Så snyftar frun, »är tyngst af allt.»
Och spegeln mellan dem får vandra
Och trätan ingen ände tar,
Ty hon ser bara den där andra
Och han ser bara salig far.
Af ingendera vardt förnummet
Att dörren upplåts och en gäst
Med ljudlöst fjät stod midt i rummet,
En Buddha’s vördnadsvärde präst.
»Frid, mina barn! Att vreden tämja
Oss Buddha bjuder först och sist.
Låt mig få återställa sämja --
Från gatan re’n jag hört er tvist.»
Han tog, högtidligt lång i synen,
Den lilla sak hvarom man stred,
Drog upp mot pannan ögonbrynen,
Mungiporna mot hakan ned.
Försänkt som i ett himmelskt nöje,
Han länge sågs i skådning stå.
Med mildt och öfverlägset löje
Till paret talade han så:
»Ett bländverk gäckat har ert öga
Som, oinvigdt, ej skåda kan
En bild direkte från det höga.
Den skönjer blott en andans man.
»I denna tafla, där profana
Sett hägringar ur lägre sfär,
Där har just nu min blick fått spana
Den store Buddha som han är.»
Här paret genast for framstupa. --
Välsignande, till dörren skred
Den helige, in i hvars djupa
Och säkra ficka skatten gled.
Med näsorna mot mattan lågo
Citron och Nyponblomma kvar.
Hur klart de nu sin irring sågo
I ljuset af ett gudasvar!
De reste sig på sina händer,
När de ej hörde mer hans röst,
Och lyfte upp en blick i sänder
Och -- föllo till hvarandras bröst.
Aktivera autouppdatering av kommentar