Läkaren
Vid Arnos våg, som sakta glider
Inunder Gaddi’s gamla bro,
I dunkla, orofulla tider
De tvänne byggt sitt lugna bo.
De lämnade uti sitt värde
Signorers, popolaners kif.
Han var ung Giulio den lärde,
Och Gemma var hans fagra vif.
I gryningen af vetenskapen
För sina bröders gagn han brann
Och sökte modigt efter vapen
Att hejda knotig lieman.
Uti Salerno och Granada,
Där konsten knöt sin första blom,
För mänsklighetens gamla skada
Han samlade mång läkedom.
Se’n drog han glad, som biet ilar
Hän till den kända kupans mål,
Hem till Firenze, där det hvilar
I skuggan af sin dôms kupol.
Hans själs begär, hans ljufva kvinna
Blef där hans brud en lycklig kväll;
Lik hälsans blomstrande gudinna,
Hon gick att dela läkarns tjäll.
En krans af friska rosor slog hon
Kring tanke, vänd åt kval och död,
På tröskeln redan emottog hon
Den kommande, då vesper ljöd,
Hon lossade hans våta kappa
Och kysste molnet från hans min,
Om han var trött att skallar lappa
Hvar dag på guelf och ghibelin.
När sedan studielampan tändes,
Hur tyst aktgifvande hon satt,
Då sida efter sida vändes
I åldrig, präntad visdomsskatt!
Mång inblick i naturens krafter
Han hämtade ur gulnad text
Och lärde pressa läkesafter
Ur mången okänd markens växt.
Hvad glädje, då hans forskarmöda
Den skönaste af segrar fick!
Ur örter, hvilka eljest döda,
Han drog en verksam hälsodrick.
Så blef af händer, fromma, rena,
Det onda själft i kedjor lagdt
Och harmset skummande fick tjäna
Till redskap åt en högre makt.
För alla andra eskulaper
En nagel slikt i ögat var.
Han djärfts betvifla egenskaper
Hos theriak och bezoar!
De häftigaste genast ville
På kätteriet göra slut
Och drifva honom ur sitt gille,
Som det med Dante skett förut.
Han slapp att bort ur staden piskas,
Men hatet visste dock ge sår.
Snart rundtomkring förnam han hviskas:
»Griftblandaren -- se där han går!»
Det skar i hjärtat -- djupt det kändes,
Han vände dyster hem till sig.
Men Gemma log och lampan tändes
Och boken sade: kom till mig!
Allt färre sjuka hördes klappa
Med hvarje dag på läkarns dörr,
Och gåfvorna alltjämt mer knappa
Till huset flöto in mot förr,
Och mången, som för lifvets frälsning
Var hos hans konst en gäldenär,
På torget undvek återhälsning,
När nästa gång de möttes där.
Han litat på det sannas seger,
Nu sviktade hans tillförsikt.
Han var bland landsmän och kolleger
Belagd med hemligt interdikt.
Hvad gagnar, mente han, att strida
Mot en så öfvermäktig flod?
Men då stod makan vid hans sida
Med ord af bergfast hopp och mod.
Fastän bekymret satt vid härden,
Och sista gyllen växlats bort,
Med eggad kraft han glömde världen
På nytt vid degel och retort.
Det gällde nu ett mästerstycke,
Ett elixir af kostbar halt,
Och Gremma sålt sitt bröllopssmycke
För att till verket skaffa allt.
Ty se, re’n smög kring stadens murar
En fiende af fruktadt namn,
I kläder, böcker dold han lurar,
I luften, ja, i makans famn.
I fåvitsk blindhet ville skaran
Förneka först sin hemska gäst;
Blott Giulio såg riktigt faran
Och nämnde namnet -- det var pest.
Emot förhärjaren från Östan,
Hvars blotta ande lifvet drap,
Till kamp han uppbjöd med förtröstan
Sitt varma nit, sin vetenskap.
Hans stora verk var denna röda
Tinktur, hvars glesa droppars fall
Nu långsamt fyllde upp sitt spröda
Och trånga hölje af kristall.
Ej fanns uti de gamles skrifter
En blandning så förväget djärf.
Emot ett gift han väpnat gifter
Till räddning eller visst fördärf:
En hårfin våg, med lifvet, döden
På skålar två i ängslig svikt --
Blott en atom mer än af nöden.
Och döden finge öfvervikt.
Ett tvifvel fick ej insteg vinna
I läkarns segervissa själ:
»Se hit, mitt hjärtas härskarinna,
Min Gemma, se, det lyckats väl!
Den, som de trampat och förhånat,
Vet hämnas ädelt som sig bör.
I morgon tacksamt och förvånadt
Firenze trängs här utanför.
»Om för mitt första rön här vore
Till hands ett enda smittans rof!
Med Cosmo själf, den höge, store,
Jag skulle våga göra prof.
O Gemma, gläds du ej åt detta?
Så lossa på din tungas band!
Men Gud, hvad är det? Feberhetta
Med isköld växlar i din hand.»
Hans öga granskade -- och skräcken
Förlama ville ordets ljud.
Där syntes den, den svartblå fläcken
På halsens marmorhvita hud ...
»Fort, elixiret! -- Töm det snarligt!
Nej, håll -- jag är en dåre blott!
Kom ej därvid -- det är för farligt
Och har ej än sitt prof bestått.
»Kom ej därvid med minsta finger!
Var lugn -- blott fem minuters tid,
Och öfver gatan strax jag springer
Till mäster Luca här bredvid.
Min älskade, mitt allt, min Gemma,
Oss hjälpe Christ uti sin nåd!
På stunden är jag åter hemma
Med Luca och hans visa råd.»
I grånad yrkesbroders boning
Han med förtviflans ångest stod:
»O Luca, glömska och försoning,
Om förr jag bröt af öfvermod!
Nu, när det gällde rädda henne,
Min konst jag svag och oviss fann,
Kom, kanske lyckas det för tvänne,
O råd och stöd mig, om du kan!»
Den gamle kunde ej fördölja
Att han såg föga tröst och hopp,
Men skyndade ändock att följa
Den unge, som till hemmet lopp.
Med ens de studsade tillbaka --
På tröskeln, som i hälsans dar,
Såg åter Giulio sin maka,
Och hennes blick var fast och klar.
Hon talade och ögat lyste:
»Jag tömde elixirets saft,
Ty aldrig jag ett tvifvel hyste
Uppå dess underbara kraft.
Det prof, du önskade och ville,
I rätta stunden erbjöd sig.
Jag trodde på din konst, ditt snille,
Och lefver, älskade -- för dig!»
Aktivera autouppdatering av kommentar