Savonarola

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I. Hos Lorenzo.

Från sin kulle skådar villan
Öfver dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
Luftigt violetta linjer

Och Firenze djupt där nere
Svept i kvällens rosendimma,
Där kupoler, kampaniler
Fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
Nöter trapporna, och kocken
Hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
Kryddas för patricisk hunger,
Vinets purpurström ur fatet
Mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
Sträcker halsarne att fånga
Flyktig glimt af silfverkäril
Spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
Ingen simpel blick kan tränga,
Ingen andedräkt från pöbeln
Får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
Har Lorenzo låtit kalla
För att mätta fina sinnen,
Ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
Ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
Sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
Och så enkel midt i prakten!
Icke rår han för att folket
Trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
Något högre velat önska
Än att dyrka sina sångmör
I sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
Yppigt trifs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
Sticke sig när hälst de vilja!

Det Italiska Athene
Tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
Efterträder politiken.

Tänkarn själf, som i skolastiskt
Grubbel länge sökt det sanna,
Mot Apollogudens marmor
Svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
Lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
Lyckligare då -- om möjligt.

Lifvets stora konst, förgäten
Sedan Hellas sjönk i gruset,
Hur förfinad och fullkomnad
Här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
Statsintriger och finanser,
Småle, då en skald citerar
Mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
Hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
Är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
Krucifix ett stänk man spårar
Af den drufvosaft, som säljes
Under namnet Christi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
Frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
Oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
I den vällustvarma natten;
Medan melodien bortdör,
Sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
Öfver dalen blickar sända;
Denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, hvars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
Lifvet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
Denna mörka arbetskupa.

Men hvad nu? De missnöjdt blicka,
Och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
Plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster
Det där dumma ljuset blänker.
Ensam i den stilla cellen
Sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
Kan den narren icke tåla,
Orostiftarn, folkförledarn,
Svärmaren -- Savonarola.

*


II. Brännoffret.

Midt i sorglös lefnadsnjutning,
Själfbehagligt veka seder,
Himlens starka viggar ljungat,
Slående hvar afgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
Galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
Glänste deras skog af lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
Skoningslöst af frosten bitna,
Liksom varma rosenkinder
Plötsligt vissna, plötsligt hvitna.

Död och borta är Lorenzo,
Medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
Pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
Går ett samfälldt miserere
Ångestfullt mot höga hvalfven
Från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
Talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
Under gråt och tandagnissel.

Själfbedrägeriets mantel
Sliter han från nakna själar,
Och på lustans lekverk trampa
Hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
Hör han träldomsbojor klirra,
Ser han tomma ögonhålor
Genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk aflat
Mäktar öppna nådabrunnen,
Blott af ett förkrossadt hjärta
Varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
Eldare med svafvellågor,
Ilskans medel för att tysta
Mänsklighetens djupa frågor,

Ej en vanlig son af kyrkan,
Som med makten i förening
Skrämmer massorna till lydnad
Genom dogmer utan mening --

Vredens tolk, Savonarola,
Då han syndens bölder blottar,
De förfärligaste slagen
Mot ett fridlyst hufvud måttar.

Borgia, påfvestolens skamfläck,
Öppet Antikrist han kallar,
Och hans starka anatema
Genom hvalf och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
Småtyrannerna tillika,
Och med skorpioner agar
Han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåfva,
Som sitt folk han hänryckt räcker,
Och det halfförgätna ordet
Tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar öfver flärdens
Fagra, giftbestrukna vapen,
Hvarmed sluga Medicéer
Folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
Han som burit korsets smärta,
Som de arma och betryckta
Bjudit till sitt stora hjärta.

»Christus ensam är vår konung»
Ropet genom staden ljudar
Tusenstämmigt höjdt af hopar,
Hvita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
Att förlåtelse begära,
Den som riktat sig med orätt
Går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
Rycker bort de gyllne smycken,
Och profana målerier
Rifver konstnärn själf i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
Renadt hjärta, renadt sinne,
Men i eld tillintetgöras
Skall hvart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
Utaf allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
Med sin ljufva lockton lekte,

Taflor, pergament och böcker
Med antikens nakenheter
Och Boccaccios lystna sagor
Och det gamla Roms poeter,

Nymfer i bacchantisk yra
Dansande kring grekisk urna,
Sköna bronser, nyss af jordens
Sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
Rök och lågor hölja platsen,
Och det röda återskenet
Glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
Brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
Gif oss, Herre, renadt sinne!

*


III. Profvet.

Ingenting skall nu Firenze
Från sin konung Christus skilja,
Och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
Utan maktens attributer,
Och i dessa lätta sinnen
Blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
Hätska grannar lägga snaror,
Och fördrifna herresläkter
Värfva plundringslystna skaror,

Med den törnekröntes afbild
Högt i magra handen buren,
Svär han att med änglahärar
Hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
Bort från stadens närhet drager
Medicéers lejda härsmakt,
Som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
Vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
Trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
Lik en jordisk triumfator,
Med det lyfta krucifixet
Drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
Att sin vilja kunnig göra,
Att med våld, om så behöfves,
Trotsiga till rätta föra.

Och med bäfvan ser Firenze
Svärd, som ej är andans, blänka --
Stolta hufvuden, som stämplat,
Hastigt bleknande sig sänka.

Men hvad folket icke skådar,
Det är cellens tysta strider,
Då den starke härskar-anden
Inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
Du som ensam kraften sänder,
Du som detta folket gifvit
Likt ett vax i mina händer,

»Lär mig leda dessa tusen
Att ditt rike må befästas,
Stöd mig, Herre, när jag svindlar
Och af jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
När jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
Som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
Att du ännu är mig nära,
Att jag söker dig allena,
Icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
Tigga om en himmelsk droppe,
Håller gränslös, mystisk tillit
Modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
Öfver brist och hårda tider,
Blindt de sluta sig till mannen,
För hvars sak själf himlen strider.

Nya underverk dem lofvar
Feberglansen i hans öga --
Alla fiender och faror
Falle på hans ord till föga!

Ja, här tarfvas det mirakler:
Obeständig, menigheten
Lyssnar snart till påfvens bullor
Mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»
Arbetslösa mängden klagar,
»Bättre hade vi det fordom
I Lorenzos rika dagar.

»Hvarför så med syndaångest
Lifvets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
Lyfter af oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
Denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
Som oss påfvens bref förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
Fransiskaner-brödraskapet
Tänds af heligt nit att rycka
Fåren ut ur ulfvagapet.

Mot dominikaners hala,
Trolöst svart-och-hvita orden,
Mot San Marcos kättar-prior
Stormar all den bruna horden:

»Visa om du är af Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
Öfver lejon, basilisker --
Vi ett prof af dig begära.

»Som en liten afgrundsförsmak
Heta bränder här vi rada;
Stig därpå med bara fötter
Utan att det gör dig skada!»

Både tviflare och trogne
Låna lika ifrigt örat,
Och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
Genom massan vägen rödja,
Och hans höjda arm med korset
Deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
Kinden hektiskt öfvergjuten,
Kring den törnekröntes afbild
Handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för profvet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
Medan bruna tiggarkåpor
Bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
Redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
Skri af hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver gifva efter,
Siarn bruten sjunker samman,
Och hans suck förnimmer folket
Här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
Så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
Glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son af satan!»

Öfvergifven, öfvervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
I San Marcos fasta kloster
Räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
Vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
Kättaren -- Savonarola!»

*


IV. Martyren.

Alltså har då domen fallit,
Folket störtat sin idol,
Och på Signoria-platsen
Står Savonarolas bål.

Midt emot Orcagnas loggia,
Just där flärdens bål brann ned,
Där han ryggade för profvet,
Reser sig ett berg af ved.

Dessa lågor, som han skydde,
Snart uti sin heta famn
Skola lösa upp till aska
Honom själf, hans verk och namn.

Af tortyren sönderbråkad,
En förkastad, krossad rö,
Han bekänt hvad hälst de velat
För att ändtligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
Skymfad, hånad delinkvent,
Att ej någon himmelsk flamma
Orden på hans tunga tändt;

Att förledd af djäfvulskt högmod
Han i kättersk hedendom
Hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

Att af brottslig ärelystnad
Statens sälla lugn han stört;
Mot en faderlig regering
Olärdt folk till trots förfört.

I en lifdömds tagelskjorta,
Färdig för sitt sista kval,
Förs han in att höra domen
I det höga rådets sal.

Af hans forna stora skara
Fängsliga där följa två
För att straffas med bedragarn,
Som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
Susa domens grymma ljud
Under ångesten af hjärtats
Sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning hvad de sade,
Sanning hvad jag själf bekänt,
Att den eld, en gång jag hade,
Ingen himmelsk flamma tändt?

»Säg mig, var det synd att yrka
Att en pöl af last och brott
Ej regera bör din kyrka,
Men ett heligt hufvud blott?

»Var det egen makt och ära,
Som var målet för min strid,
Då jag för mitt folk, det kära,
Skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
Stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömdt redskap
Bryts jag sönder för din fot.

»Om jag själfvisk åtrå närde,
Lågan nu min kropp förtär,
Liksom fordom hon förtärde
Lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
Ropar någonting på nytt
Innerst, innerst i mitt hjärta
Att det var din röst jag lydt.

»Nej, för jordisk makt och ära
Denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
Och de trenne ledas ut
På palatsets öppna trappa
Mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
Så den dömde återser
Detta älskade Firenze,
Som i dag sitt lif han ger.

Skall i detta haf af hufvun,
Böljande på torg och tak,
Ej en tårfull blick förklara
Att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
Att martyren menat väl
Med det folk, som åter sjunker
Herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
Kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
Själfinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
Bålets andra offer två,
Och han hör med salig glädje
Deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själf förnekat,
Tro vi lika fullt på dig,
Tro vi att du tjänt den konung,
Som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
Var af himmelsk eld du närd,
Du, som trott det största kunde
Speglas helt af stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
Efter andens högsta bud,
Ej den endes kraft förmår det,
Innan stunden väljs af Gud!

»Men din aska strödd i vinden
Varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lefver, stunden kommer --
Böj ditt hufvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna profvet,
Som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
Fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
Ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.