Cavour och hans gäst
Han satt vid arbetsbordet,
Italiens store Cavour.
Allt närmare fram mot midnatt
Skred visarn på väggens ur.
Så bindande, fin och fyndig
En note ur hans penna lopp;
Till hvilken af världens herrar
Har sägnen ej tecknat opp.
Nog af, det gällde hans sköna,
Hans suckande fosterland,
Det gällde att vinna vänner,
Som ville lösa dess band,
Det gällde att köpa bistånd
I höga härskargemak
Och locka styrkan att främja
Den svages och frihetens sak.
Betjäntens förlägna hufvud
Då in genom dörren stacks:
»En engelsk herre, som yrkar
Få företräde nu strax!»
Ministern mumlade något
Om britternas öfvermod;
Att möta den sene gästen
Förbindligt dock upp han stod.
Knappt voro de två allena,
Förbytt vardt främlingens skick,
Det mörkblåa ögonglaset
Försvann från en brinnande blick.
Cavour sprang upp från soffan,
Han visste ej fatta sig:
»Mazzini -- Josef Mazzini!
Ni här i Turin -- och hos mig!»
Den andre rörde sig icke,
Han smålog helt lugnt och kallt:
»Ni menar jag är under dödsdom,
Här hemma som öfverallt!
»Det kryddar min resas nöje
Som alp-vandrarns öfverdåd;
Men tro blott icke jag kommit
Att köpslå om någon nåd.
»En hvar af oss framgent följer
Den fana, som han är van.
Ni hyllar huset Savoyen,
Och jag är republikan.
»Men öfver hvardera lösen
Italien står himmelsvidt.
Italien från främlings-oket
Det gäller att göra fritt.
»Nu allt är moget för verket,
Och ni är mannen därtill,
Ni liknar ej, ni, de andra,
Ty ni både kan och vill.
»Jag känner er plan i botten,
Allt vet jag -- likmycket hur.
Idén är snillrik, förträfflig --
Jag tackar er, gref Cavour!
»På mig och på mina vänner
Nu räkna från denna stund!
Osynliga bundsförvanter
Ni har öfver jordens rund.
»Hvarhälst något anslag smides
Mot er befrielseplan,
Vår mörka hand skall parera,
Men ni skall stå hvit som en svan.
»Af häfdens renaste marmor
Italien skall se er stod.
Vi skola vada i dunklet
För er genom gyttja och blod.
»Gå trygg er strålande bana
Framåt till seger -- och märk:
Vi lofva att ingen hemma
Skall störa er i ert verk.
»Se’n målet en gång är vunnet,
Är allt som förut det var:
Vi ha våra gamla idéer,
Ni har edra domstolar kvar.
»Farväl, jag vågat mitt hufvud
Att tala en stund med er.
Farväl gref Cavour -- till lycka!
Nu träffas vi aldrig mer.»
Ministern gjorde en åtbörd
Att gripa hans hand -- men då
Den andre, med ens förändrad,
Var redan färdig att gå.
Han öppnade hastigt dörren,
Och framför sömnig lakej
Han bugade öfver tröskeln
Till afsked ett stelt: good-bye!
Den ädle statsmannen tankfull
Till arbetet vände om.
Vid skrifbordslampan i natten
Ej blund i hans ögon kom.
Aktivera autouppdatering av kommentar