Klippta vingar

På breda, väldiga vingar
sväfvar han stolt och fri,
och skarpt som ett stridsrop klingar
bland bergen hans vilda skri.

Det hördes i nejden vida;
allt närmre en kryppskytt smög,
och till svar i örnens sida
hans pil försåtligt flög.

Han kände hur krafterna sveko,
men modet han än behöll;
hans trotsiga skri gaf eko
i dalen, där ned han föll.

Stolts jungfrun gångar i parken,
den sårade örn hon fann;
med ömkan såg hon på marken
hur sipprande blodet rann.

Hon böjde sig ned och sakta
sin slöja om såret band;
hon lofvade ömt honom vakta
och vårda med egen hand.

En gyllne kedja hon hade,
hon rundt om hans hals den knöt,
och ofta hon smekande lade
hans hufvud huldt i sitt sköt. —

Omsider den sårade kände,
att åter han krafter fick;
hon såg hur han spanande vände
mot himmelens hvalf sin blick.

Där flög i mäktiga ringar
hans broder högt öfver sky...
då lät hon klippa hans vingar,
att han aldrig bort skulle fly.

Han hade sitt öde fördragit
stilla och utan knot,
och tåligt hade han tagit
från henne hvar smekning mot.

Men nu var det slut, nu släcktes
omsider hvar gnista af hopp:
förgäfves vingarna sträcktes —
på nytt bröt såret opp.

Inunder den klippta vingen
han böjde sitt hufvud ned;
gömde det djupt, så att ingen
fick se, hur han döden led.