Klockorna
Det ståndar över tidshavets böljande svall
ett torn av genomskinlig och eterklar kristall.
Det sänker sin grundval igenom djupen ner,
dit ingen aning räcker och intet, intet öga ser.
Det sträcker sina murar genom stjärnehimlar blå
och högt igenom himlar, där inga stjärnor gå,
det höjer sin kupol genom alla rymder opp,
och varje tanke svindlar, som sväva vill emot dess topp.
Två klockor där hänga i kupolens stolta rund -
den ena stöpt av strålglans från ljusets gryningsstund,
den gyllne kläppen svingar för idéernas fläkt,
hon klämtar så sakta i takt med världens andedräkt.
Hon klämtar så sakta med en manande ton,
som dallrande segnar från zon och till zon
och, när han hunnit jorden, förklingar så ren
ädla själars längtan och aftonrodnans purpursken.
Hon manar dessa själar så allvarsdjupt och ömt
att drömma skönt och verka för vad de skönast drömt
och minner dem var kvällstund, vid solnedgångens brand,
om fjärran sanningsriken och oupptäckta skönhetsland.
Hon klämtar i trånad att viga in den stund,
då jordens släkten varda ett syskonförbund,
där varje smärta finner sin smekande tröst
och varje tröttat huvud sin vila vid ett älskat bröst.
Hon klämtar i trånad att stämma in en gång
med sina skära toner i folkens frihetssång,
att ringa över världen det saliga bud:
se, jorden blir Guds rike! Se, mänskligheten finner Gud!
Men i den andras gjutform förstelnande flöt
det mörker, som har ruvat i kaos' dunkla sköt.
Den tunga kläppen vilar - hon hänger tyst och stum
och hennes kupa liknar en nattlig himmels välvda rum.
I torn-arkaden nedom, där sitter, skum i håg,
en demon med handen vid klockans starka tåg,
orörlig som en bildstod, och ser med dystert hot
till hävdernas böljegång, som brusar runt om tornets fot.
Än tumla de i solglöd, och än är solen skymd,
men om en gång det svartnar kring havets hela rymd
och sista böljan krossas i bränningars larm,
som vaggat siardrömmar, de framtidsljusa, i sin barm,
om hopplöshet faller över mänsklighetens nöd,
om frihetssången tystnar för gunst och för bröd,
om ungdomshjärtat kallnar och känner utan kval,
hur bort ur världen viker det godas helga ideal,
då knyter sig handen kring klockans starka tåg,
då ringer demonen med rasande håg,
då svingar nattens klocka sin ofantliga rund,
då skälver hela världen och rämnar i sin djupsta grund.
Aktivera autouppdatering av kommentar