Konst och natur.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

   Ur pensionen kom Maria,
Skön och yr, vid sexton år.
Med manér, parisiskt fria,
Hon inför sin moder står,
Läspar sött: »Du söta mamma!
Känner du din dotter ej?»
Gumman då, den hedersamma,
Svarar henne buttert: – »Nej!»

   Och med oro, knappt betvingad,
Uppå flickans dräkt hon ser.
Klädningen är starkt urringad,
Marmorn blänker, långt, långt ner.
Genom tyll och musseliner
Skymta tusen små behag,
Och på läpparnas rubiner
Leker spotskt ett konstladt drag.

   Mörkblå ögat, hvad det smäktar,
Då det slås till hälften opp!
Och med hvilken smak hon fläktar
Kinden med en rosenknopp!
Vänstra handen leker sakta
Med halskedjans röda gull,
Och förnöjd hon tycks betrakta
Själf sin barm, så hvit och full.

   Vårdslöst sig en guldlock slingrar,
Visar ögat vägen ned.
På de fina hvita fingrar
Blixtra ringar på hvar led.
Under strumpor, genombrutna,
Blänker foten fram ur skon, –
Hennes former liksom gjutna
Hastigt blifvit i pension’.

   Smärtare än Oreaden
Henne snörlifvet har gjort. –
»Gud bevars från hufvudstaden!
Det är en förskräcklig ort!»
Suckar modern – »hvad är detta?
Brukar man väl gå – så här
»Ja, min mor! jag skall berätta,
Att parisermod det är.»

   Dagligen vid toaletten
Gaf »ma bonne» mig en lektion.
Hon förstod de tusen sätten
Att försköna sin person.
Mamma! har jag nätt ej blifvit
Under dessa fyra år?
Landtlollan på flykt sig gifvit,
Goda tonen jag förstår.»

   »Goda tonen – ger jag raggen,
Ja, ma bonne och Stockholm med!
Ofver dessa glesa plaggen
Strax en schal, på ärbar sed!
Tänka väl de nya släkter,
Att vi bo i – paradis?
Alla dina snäfva dräkter
Skall jag skänka en aktris.

   Här hos mig, på enkla landet,
Synes du för mycket nätt.
Låt mig lossa snörlifsbandet!
Eljest kan du kväfvas lätt.
Dagligen vid toaletten
Vill jag ge dig en lektion.
Äfven jag begriper sätten
Att försköna sin person!»

   Flickan gråter, – men får lyda.
Modern icke skämt förstår;
Kedjor mer ej henne pryda,
Tarfligt hon i bomull går,
Hals och barm med omsorg höljes, –
Trots en hel pariservärld,
Hvarje skatt för ögat döljes,
För att blifva mera värd.

   När en liten tid förflutit,
Och den blomstrande Mari
Har tillräckligt tårar gjutit,
Börjar åter nöjd hon bli;
Hälsan bor på hennes kinder,
Fria former rundas så!
Utan snörlif finns ej hinder,
Att hon synes nätt ändå.

   Ömt om halsen på sin mamma
Lindar hon sin arm, en kväll,
Och hon blygsamt höres stamma:
»Ack, jag känner mig så säll!
Sträng i början var väl kuren,
Men den gjorde också godt!
Ifrån modet till naturen
Din Mari har återgått.»



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.