Konstnärens dröm

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I konstens förgård än den unge dröjde.
I tvekamp tröttad med dess gud, han böjde
Sitt hufvud öfver strängaspelets rand:
Ljuf konstens kärna är, men jernhårdt skalet,
Dess hammare är strid, dess städ är qvalet,
Och krossa det kan blott en hjeltes hand.

Blek var den unges panna, blicken tårad:
»Har jag väl styrka nog — är jag väl korad
Att konstens helga mantel bära opp —
Är det väl himmelsk eld mitt inre bränner —
Är det mitt värde, som jag stundom känner —
Är det ej snarare en dåres hopp?

Hvad är för toner, som i själen brusa?
Mig tyckes englavingar stundom susa
Utöfver hjertats underfulla haf,
Och jubelsånger jag ibland hör skalla
Och milda tårregn uti tonskrud falla
Som på en undangömd, en älskad graf?

Och vilda missljud bröstet genomskära,
Tills bön och strid och kamp mig åter bära
Till harmoniens evigt gröna kust,
Der, som en klangfull våg, jag styr mot stranden
Och, lydande mitt inres maning, handen
I strängaspelet griper in med lust.»

Så, ständigt mellan hopp och tvifvel sliten,
Än stor som jätten, än som dvergen liten,
Hans inres verld än honom okänd var;
Men drömmens engel, rörd utaf hans plågor,
Hans panna kysste och från qval och frågor
Den unge konstnärn till sitt rike bar.

Det riket med sin underfulla blandning
Af dimmor och af ljus, af lögn och sanning,
Bedrägligt ofta, ofta troget ock.
Och konstnärn såg förbi sitt öga skrida
Med lockar fladdrande och drägter sida
De mörka drömmars tankedigra flock:

Han hatet såg och oron, lustan, flärden
Och allt hvad ondt och sorgligt finns i verlden
Förgäfves kämpa mot — musikens makt;
Likt Sauls-anden måste allt sig böja,
Der han sin milda spira blott fick höja,
En engel, stadd vid Edens port på vakt.

Han såg en mörkrets verld, men kufvad var den,
Och tonernas kommandostaf - hvem bar den?
Ack en gestalt, der sina drag han fann ...
Häfdt var nu hvarje tvifvel, glömd hvar smärta,
Med himmelsk tillit i sitt unga hjerta
Beethowen vaknade — hans dröm blef sann.

Svenska Familj-Journalen nr 6, 1867.