Kosackens sång
Min trogne häst! Din vän, kosacken kallar:
Hör du den nordiska trumpetens ljud?
Där plundringens och stridens bölja svallar,
Dit bär mig snabb, ett dödens sändebud.
Ditt betsel ännu simpelt är och ringa:
Du efter segern skall ett gyllne få.
Så gnägga stolt ur djupet af din bringa
Och folk och konungar med hofven slå!
Se, freden flyr det gamla Europa,
Och västern lämnas oss till tummelplats.
I mina händer må dess guld sig hopa,
Välj du ditt stall i konsternas palats!
Vi gå att Seinens strand på nytt betvinga,
För tredje gången i dess våg dig två!
Så gnägga stolt ur djupet af din bringa
Och folk och konungar med hofven slå!
För präst och ädling gick det nedåt värre,
Se’n undersåtens tålamod tog slut.
De bådo mig: »kom och var allas herre,
Blott vi förbli tyranner som förut!»
Jag kom -- och när jag syntes lansen svinga,
Mot lansen kors och scepter syntes små.
Så gnägga stolt ur djupet af din bringa
Och folk och konungar med hofven slå!
Jag vid vår stockeld sett ett jättespöke
Med blodsprängdt öga fäst på våra spjut.
»Mitt välde börjar», röt det, »du det öke!»
Och pekade med bilan västerut.
För hämndens värf vill Attila mig tinga,
Jag är hans son, jag i hans spår skall gå.
Så gnägga stolt ur djupet af din bringa
Och folk och konungar med hofven slå!
Och denna mångberömda bildnings blomma
Som vid försvaret ej består sitt prof,
Skall böja sig, då vi i dammoln komma,
Och bli förtrampad af din skarpa hof.
Vi af de murkna former skona inga,
Af västerns värld ej minnet kvar skall stå.
Så gnägga stolt ur djupet af din bringa
Och folk och konungar med hofven slå!
Aktivera autouppdatering av kommentar