Kväde (diktat och sjunget på farstubron)
diktat och sjunget på farstubron en sval kväll av hemmansägare Efraim Kalson u p a.
Väl mager havren blir i år
och frosten vit kring åkern går.
Förstörd min sista kaffestrut -
och kriget, det tar aldrig slut.
Snart stundar kanske domens dag
då trög och lömhörd svarar jag
för all den säd jag listigt gömt
och all deklaration, jag glömt.
Nu är jag riker, må ni tro:
ett tusen fem för varje ko,
två tusen tretti för en stut -
för kriget, det tar aldrig slut.
För gris och kalv och sköna ägg
och spannmål bakom grånad vägg
ej mer vi bönder skällas ut -
för kriget, det tar aldrig slut.
Nog är väl torkan jäkligt svår,
och värre varje dag som går,
jag ser dem magras, kvinna, man,
men fronten, han är likadan.
Och bondtjyv hette vi förr, förstås,
av dem som sen har tiggt av oss.
Nu hungern lärt dem veta hut,
och kriget, det tar aldrig slut.
Det är slut på socker, sill och palt,
och slut på sirap, öl och malt
för dem - vi bönder har som förut,
och kriget det tar aldrig slut.
Min käring gnäller natt och dag,
fast vi har mat av alla slag,
för kaffe har vi ej ändå -
och kriget bara håller på.
Nu kryper folk för oss - och ber
och får och går och vill ha mer:
Men bara kriget väl tar slut,
då får vi skällning som förut.
Nu sitter vi som kungar här,
och säljer här och smugglar där,
och grånas, åldras, bäst vi kan
och fronten han är likadan.
Aktivera autouppdatering av kommentar