Kyrkogårdsfantasi

Vad är det som klingar på kyrkogården:
    Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.
Där hänger Gudsmoderns bild på ett bländvitt kors
    med Jesusbarnet,
och vinden vaggar syrenen av och an
    på färska graven.
Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt,
    sitt barn på armen.
Vad är din panna så färglös och blek,
    du unga kvinna?
Vad är din hand så sorglös och lätt,
    du väna kvinna?
Dina svarta lockar smeker ingen mer,
    dina svarta lockar,
och dina fötter i tunna sidenskor,
    de känna intet.
Du flydde längre bort än där månen står
    i björkens krona,
du flydde längre bort än där solen själv,
    solen skiner.
Du tog ditt barn på armen och sprang,
    så fort du kunde,
och alla stjärnor lämnade du,
    stjärnor under dig.
Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn,
    dit har du hunnit
och allt vad människohjärtat vinna kan,
    det har du vunnit.
Vad är det som klingar på kyrkogården:
    Min egen! Min älskade!
vem är det som ropar i dimman?
Det är krigarens hustru som ilar emot sin man.

(September 1922)