Lärkan

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Högre uppsteg dagen,
Glädjen och behagen
Väcktes ur sin långa vinterdvala;
Vårens krans blef bunden,
Göken gol i lunden,
Och kring hyddan flög min kända svala;
Luften ljöd och skogen,
Minsta fogel trogen
Göt i stämmor späda hjertats brand.

Allas fröjd jag hörde;
Djupast dock mig rörde
Lärkans ljufva lott i himlarunden.
Varmast sågs den ömma
Om sin kärlek drömma
Och om sällheten af lifs-sekunden.
Hvarje ton, hon sände,
Der till skyn hon lände,
Tycktes klinga i mitt öra så:

Lycklig den, som inga
Hårda bojor tvinga
Att den fria eterns rymd försaka,
Som, för sången buren,
Ständigt ser naturen
I gestalterna af vår och maka!
Så jag qvädas hörde;
Echo återförde
Mångfördubblad hennes sång till mig.

Blott med solen följa
Öfver land och bölja,
Än till söderns hem och än till nordens;
Kyssas först i dalen,
Se’n i etersalen
Sjunga känslans salighet och jordens; --
Hvilken lott du njuter,
Hvilken fröjd du sluter,
Lärka, lärka, i din lilla barm!



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.