Lättsinnet

Den unge sade:

Med lättsinne mente jag: göra vadhelst mig behagar,
jag trodde på hemliga lagar
som, lever mitt övermod
hur nyckfullt det vill alla dagar,
ändå skulle mäkta att föra
därhän, att all följd bliver god.

"När hanliljan", tänkte jag ofta,
"vill växa och blomma och dofta
och låta sitt frömjöl få flyga
hur planlöst som helst för att finna
den första och närmaste lilja,
dit slumpen med vinden för,
och ändå ej något förstör,
vi skulle då jag icke vilja
detsamma och vi icke smyga
till första och närmaste kvinna
och göra som hanliljan gör."

Men nu har jag bördor att bära
av hustrurs besudlade ära
och skulden för skökvordna mör,
och själv är jag döendet nära
av lustan, som tär och förstör,
mig synes, att lögn var min lära,
men, säg mig, du gamle, varför?

Den gamle svarade:

Icke alla unga viljor
äro friska, rena liljor,
ont de göra, ont de lukta,
när de dofta och befrukta
i de vita liljors ring,
och när lustigt de sig tycka
med sitt frömjöl sprida lycka
sprida de blott pestfrö kring.

Förord av Gustaf Fröding

Gralstänk (Gustaf Fröding, 1898)
← En kärleksvisa	Maskin i olag →