Pan och Zebaoth

I

Pan sade till mig: "Låt sova
i jorden de gamle judar,
stig upp, min son, och lova
de unga alltets gudar,
som tagit i allt gestalt
och ropa: Tag allt, giv allt!"

O Pan, de gamle judar,
dem ville jag icke dyrka,
men dina unga gudar
av skönhet och frihet och styrka,
som tagit i allt gestalt,
dem ville jag dyrka i allt.

Men manernas makt mig tuktar
till träl ifrån titan
och Jehovah jag fruktar
mer djupt än jag kär har Pan!

II

Väl vill Jehovah jag smäda:
"Hej, Jehovah, heh äh!"
men knappt jag hunnit häda,
jag sjunker ned på knä.

Om Zebaoth är den rätte,
mitt knäfall har gjort bot
- om Pan, så minns, jag trätte,
o Pan, med Zebaoth!

III

Säg, är du ej, o Zebaoth,
i själva hädelsens vanvettsrop
och i förtvivlans hat och knot
mot dig och allt, du skop?

När livet, du skop, går snett och vint
och själv i det livet du lever än,
är det ej du själv, som då slår blint
och vanvettsvilt igen?

IV

Vid hav och sol och vild orkan
mig säg, o Zebaoth,
är djupast ned i varats rot
du själv ej guden Pan?

Och giv mig ett ärligt svar, o, Pan,
var du ej med i lagens hot
på Sinai berg, där Zebaoth
för välde och kraft bröt ban?

Skrivet före den föregående dikten - därav dess möjliga oöverensstämmelse med den där uttalade tankegången. (Gustaf Fröding)

• Förord av Gustaf Fröding

---

• Gralstänk
• Kejsarval
• Frågande svar och obesvarande frågor om ont och gott
• Gud?
• Pan och Zebaoth
• Calibariel
• En kärleksvisa
• Lättsinnet
• Maskin i olag
• Friheten
• Den vise sade
• Levnadsfärden
• Livets värde
• Efter döden
• Himlar
• Variatio
• Tal i fåvitsko
• Livsäventyret
• En ariers vårvisa
• En ariers hustruvisa
• En vårvintervisa