Lovsång till Bacchus
Bröder, se bålen, den fröjdas och röker ...
höjom för Bacchus vår glättiga ton!
Se hur han vänligt och milt oss besöker,
skänker oss glädjen i rack och citron.
Aldrig hans dyrkan ett hjärta bedrager:
alltid han varit de dödligas vän.
När han förnuftet dem stundom betager,
ger han dem ruset och nöjet igen.
Druvorna skänktes att friden befrämja ...
Bacchus bär avsky för härjande stål.
Konungar jämt skulle leva i sämja,
om blott som oftast de tömde en bål.
Hymen skall alltid hans välde besanna ...
svartsjuka griller han lyckligt förstör:
mannen, som gnuggade harmsen sin panna,
blind och förhöjd med sitt öde han gör.
När i förtvivlan för kärlekens nycker
ynglingen våldsamt vill slita dess band,
Bacchus pistolen ifrån honom rycker,
ger honom glaset i stället i hand.
Vinet i tankarna dristighet föder,
sätter vår bildning i gladare skick ...
Vad bleve av våra rimmande bröder,
om icke Bacchus åt dem ropte: "Drick!"
Lyckliga känslor hos gubben han tänder,
ungdomens blomster på kinderna strör,
tanken så ljuvligt på kärleken vänder,
hjärtat så böjligt för skönheten gör.
Sjungom då enigt vår Bacchus till ära ...
erkännom honom bland gudarna störst!
Måtte sin nektar han jämt oss beskära,
fröjda vårt hjärta, förlänga vår törst!
Aktivera autouppdatering av kommentar