Man äger ej snille för det man är galen
Skaldestycke, Insändt til Sällskapet: Pro Sensu Communi d. 1 Sept. 1787
Jag medger det – Helt visst blef mången stor mans del
At snafva något fjät, at mörkna vissa stunder.
Alt ytterligt är stäldt på gränsen af et fel:
Ju högre bergets spets, des brantare derunder.
Känn faran, dödlige! af Snillets himlalån.
Nyss Gud, nu åter mask, hvad sänkte dig? – En svindel.
Den stora spännings-kraft, som lyft dig, Snillets son!
Hvad är han? – Blott et hår, blott tråden af en spindel.
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser,
Som högst bland Skalderne i evigt lof regerar,
Visst slumrar han ibland, vår goda Far, Homer:
Horatii Egna ord – Förlåt jag blott citerar.
Der näst, o Edens Skald! står du vid Snillets thron –
Men ... Dödens aflelse af Syndens hor med Satan! ...
Men ... Himlens canonad! ... Är detta Skaldens ton?
Ej skrålet mera likt, af någon full på gatan?
Blef då förvillelsen allena Skaldens lott? –
Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? –
Nej, Vishet, Vishet sjelf är stängd af krets och mått;
Stig öfver, eller vik – och du är fänans like.
Du, som af äplets fall för Stjernan lagar fann,
Som mätt Calculens djup, och klufvit Ljusets stråle! –
Också red du en gång til Bedlam, store man!
Från Apocalypsis uppå en musblack fåle.
Och du, som menniskan det stora budord skänkt:
At blott i Tviflets spår til sanningarne vandra!
Du glömmer det – och strax bland Hvirflar, oförtänkt,
Du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra.
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg,
Blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne.
Fast Newton sjelf en dag i Andefeber låg,
Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne.
J, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron eder stora bli med stora Skalders brister!
J, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-puncterare, Magnetiserare,
Physionom- Alchem- Caball- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli;
Den snille är i et, kan vurma i et annat:
Men tro at Snillets höjd är höjd af raseri,
Se deri, mina barn, bedran J er förbannadt.
Förgäfves sagdt! – Nå väl, en genväg öpnas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
At deras likar bli, godt folk! hvad tarfvas mer,
Än sätta puckeln på, och ögonen förbinda.
Men lemnom skämtets udd! – Försvagt des vapen är,
När Lagen ropar hämd och Religionen blöder;
När Samfunds-lugnet störs, och villan uprätt bär
Mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder.
Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk
Och slå den djerfvas bröst, at ärret evigt blifver! –
Din känsla väckte dig at bli förnuftets tolk:
Gå, lyd med värdighet den kallelse det gifver!
O Manhem! lika nämdt af gammalt mannavett,
Som gammalt mannamod; o säg, hvar skall du hamna
Ur dessa villors djup? – Et år och ännu et:
Och Bälten skall med blygd et vidsträckt Dårhus famna.
Från dårskap är all last: all dygd af ljuset är.
Et brott mot vettets bud är brott mot Majestätet,
Mot Menskjans majestät, och dit, Regent! – ty lär,
Der Fanatismen går, går Uproret i fjätet.
Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd,
Som häfver Skaldens bröst, som lyfter fria själar,
Som eldad för dit lof skall se med lika blygd
Din Spira sträckas ut til dårar, som til trälar.
Men J, som bindelen på deras ögon lagt,
Anförare! – Hvad är den lön J efterleten? –
Jag ser det – Ryktbarhet! alt lyder då din magt
Och dåren, dåren sjelf vill nå odödligheten!
Välan, den väntar er. Oss väntar i des famn
Den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner –
Hör det, o Efterverld! Jag offrar deras namn
Til åtlöje för dig, och dina söners söner!
Anmärkningar
Str. 1.
Det är i allmänhet genom trenne slags fel, som Snillet förlorar sig: Vanmagt, Yra och Afvikelse. Författaren ger exempel af hvardera slaget. Det är Homerus, slumrande, sen han dansat sig trött med Gracerna i Olympen; det är Milton, förvirrad, som rusar i en fårahjord, sen han nederlagt kämpar; det är Newton, som vältrar Sisyphiska stenen, sen hans hand styrt stjernorne.
(– helt visst blef mången stor mans del,
At snafva något fjät, at mörkna vissa stunder.)
Och i Str. 2.
(Känn faran, dödlige! af Snillets himlalån.)
Man bör noga märka, at Auctor säger mången, men ej hvarje; faran, men ej följden. De bedraga sig mycket skamligt, som tro at förvillelsen är et vilkor för Snillet. Ty fast man beklagligen kan räkna en och annan bland store män, som någon gång afvikit från smak och förnuft, så hafva dock andre med lika säker som dristig fot genomvandrat sin bana. Sådane äro bland Skalderne: Virgilius, Horatius, Voltaire, Pope; bland Philosopherne: Locke, Helvetius, Montesquieu, D'Alembert, med flere.
(Den stora spännings-kraft, som lyft dig, Snillets son!
Hvad är han? – Blott et hår, blott tråden af en spindel.)
Huru skulle det ej förödmjuka den lilla menniskans stora högmod, om hon rätt insåg och kunde inse de svaga fjädrar, hvaraf all des ära, des dygd och snille bero, dessa fina band emellan kropp och själ, materia och tanka, physik och moral; dessa band, som alla känna, men få vågat undersöka. Man tilstår i allmänhet, at mat och dryck, at luft och rörelse verka ögonskenligen på vårt lynne och våra förståndsgåfvor. Huru mången stor Auctor har ej skrifvit platt, efter en elak matsmältning? Huru mången dum hjerna har ej gnistrat af qvickhet efter et godt glas vin? Den sagtmodigaste menniska har ofta begått et mord i fylleri? Hvad vil det säga? Jo, at musten af et visst vegetabile, sväljd i hans mage, ingången i mjölksaften, derifrån i blodet, därifrån Gud vet hvart, har gifvit honom en tanka, som han aldrig förut haft, väckt et begär som han nykter skulle fasat vid, och lyftat dolken i den frommes hand. Det återstår oss ännu en ny Vettenskap at utreda: det är en Läkarekonst för Själen. Den namnkunnige Camus är den enda som skrifvit i detta ämne. Han omtalar en man, ganska dum i sin ungdom, som efter et starkt fall, bleg en af de yppersta Snillen i sit tidehvarf. Påfven Clemens VII hade at tacka en blessure i hufvudet för sit förunderliga minne. Ännu äro ej Chirurgien och Medicin alt hvad de kunna och böra blifva. När de en gång förmå at sträcka sin hjelp äfven til den moraliska och intellectuella menniskan, hvad nytt ljus skall ej upgå för Philosophie och Lagstifning! Och hvarföre ej hoppas det? – Ännu en gång: om en viss grad af känslighet utgör grunden icke allenast til vårt snille:
La sensibilité fait tout nôtre genie;
utan ock til vårt lynne, våra seder och dygder; om denna känslighet beror af organernes byggnad, af blodets beskaffenhet och omlopp, af vätskornes brist eller ymnoghet, af fibrernes spänstighet eller slapphet, med et ord, af helsan; och om helsan kan förbättras genom god diet och medicamenters bruk: hvem kan då tvifla at den dag bör komma, då man lika väl förstår at föra en regime för hjernan och hjertat, som för magen och bröstet, at bota elak smak som at bota elak syn, lastbara böjelser som sura upstigningar, Dumsot som Tvinsot, Grymhet som Feber; at ligga i cur för Secteriskt som för Veneriskt, sticka Swedenborgianisme som man sticker Starren, laxera för confusion som man laxerar för obstruction, och at äta sig up til snille och dygd.
Str. 3.
(Visst slumrar han ibland, vår goda Far Homer.)
Ingen är värd at beundra en stor man, som ej äfven förstår att känna des fel. Oaktadt alt hvad Pedantskan Dacier och alla ålderdomens öfriga blinda Afgudadyrkare så ofta uprepat til Homeri försvar, kan han dock aldrig bland Läsare af sund smak befrias från den förebråelse, at föga någon Skald fallit mera lågt ifrån en större höjd. Det må vara eller icke, et fel af hans tid, af den råhet i seder och brist på uplysning, som herrskade hos hans landsmän; så blir det dock altid lika stötande och osmakligt, at se hans Gudar handla som dårhushjon, och hans Hjeltar som Cannibaler; lika litet värdt beundran och än mindre efterföljd, at den ljungande Jupiter i en Gudaförsamling hotar Juno med stryk; at den tappra Mars, sen han är sårad af Diomedes, ger sig at skrika som , man, utan at göra så mycket som en, så vida han i stället at hugga Grekerne i stycken, fördrifver sin tid med at jämra sig för Jupiter. Horatius var en man at känna Homerus i sin styrka och sin svaghet. Han berömmer ej, han försvarar ej, han apar ej hans fel, icke en gång at han ursäktar dem. Nej, det smärtar, det förargar honom, at se et så lysande Snille då och då fördunklas: Indignor, quandoque bonus dormitat Homerus.
Str. 4.
(Men.. Dödens aflelse af Syndens hor med Satan!
Men.. Himlens canonad..!)
Man kunde göra en mycket lång förteckning på de dårskaper at ömkas åt, de orimligheter at förvånas af, de otäckheter at vämjas vid, hvarmed Miltons Paradis öfveralt är upfyldt. Satan som bygger midt i Helfvete en Sal med Koppar-Colommer af Dorisk ordning, för at rådpläga med Djäflarne; de stora Djäflarne som förbyta sig til Dvärgar för at ge mera rum; Synden som födes ur venstra sidan af Satans hufvud; Döden, en son af Synden med Satan, som våldtar sin mor, hvaraf födas en otalig hop ormar och andra missfoster, som med tjutande och skällande krypa in och ut i hennes inälfvor; Djäflarne som roa sig på Phlegetons stränder at leka Carroussel, spela på harpa och disputera om Nåden; Satan som emedlertid reser igenom tomhetens oändeliga rymder, och finner en stor brygga vara lagd öfver Cahos; Djäflarne som betjena sig af krut och canoner vid striden i Himmelen; Änglar som klyfvas midt i tu med et sabelhugg, förlora mycken blod, men växa åter tilsammans; Döden, som slår med sin petrificerande klubba på det kalla och det torra, som med det varma och våta, blifva fyra tappre Generaler för hvar sin Armée atomer ... Alt detta lär gifvit Författaren och hvarje sund läsare samma rätt at tvifla om Poetens nykterhet, då han skref dessa besynnerliga saker, som hans höga, sanna, majestätliga skönheter, framför alt hans målning af Evas kärlek och Paradisets lycksalighet, gifva skäl at tvifla, det någon Skald på jorden upnått styrkan af hans snille – Jag får tillägga en anmärkning, af mycken vigt och nytta för Herrar Poeter af nya Secten, hvilka oförmögne at sträcka sig til det höga i Miltons bildning, tro sig hafva ersatt det med det mörka i sin styl. De känna ej denne Skald, om de häruti tro sig hafva lånat honom til mönster. Milton är öfveralt klar och begriplig, öfveralt hans verser rena och flytande, inga barbarismer, inga amphibologier, ingen galimathias i uttryck, inga nya ord utan smak och behof. I alt hvad som ankommer på Grammaticans vrängning och språkets råbråkande, kunna desse Herrar fägna sig åt den äran, at vara sina egna originaler.
Str. 5.
(Blef då förvillelsen allena Skaldens lott? –
Nej Vishet, Vishet sjelf är stängd af krets och mått.)
Författaren synes här nyttja namnet Skald i sin vidsträcktaste encyclopedique bemärkelse, då dermed förstås det bildande Snillet i all slags skönhet, bilderne måge uttryckas genom linier eller ljud; desse articuleras eller ej. I sanning om Målaren, Compositeuren och Poeten, i den allmänna fördomen, pläga anses för, snart sagt, födde dårar, så måste väl dertil en anledning gifvas af de oftare exempel man finner af deras utsväfningar. Orsaken är ock naturlig. Lyftad af känslan på inbildningens vingar, til Digtens verld, medför Skalden det stränga förnuftet blott som varnare i sit spår, ej som ledare af sin flygt. Hvad under, om han ofta icke hör des bud, icke lyder des band? – Visheten deremot, det vil säga på detta ställe, det forskande Snillet i all slags sanning, som altid med jämna och säkra steg bör följa förnuftets fjät, inom verklighetens krets; et sådant snille kan ej fela genom ytterlighet af sin kraft, utan sker sådant, antingen då det afviker ifrån sin väg, då det forskar i Chimeren – och så förklaras Apocalypsen; eller ombyter ledsagare, låter bildningen söka sanning – och så påfinnas Hvirflarne.
Str. 6.
(Du, som af äplets fall för Stjernan lagar fann,
Som mätt Calculens djup, och klufvit Ljusets stråle!)
Attractions-läran, Fluctions-calculen och en säkrare Optik, stödd på uptäckten af Ljusets natur och delbarhet, äro de trenne stora skatter som Newton skänkt Vettenskaperne. Detta visa, mägtiga, geometriska Snille går en gång utom sin bana; och Newton finnes icke mer. Jag tror at Författaren, lika litet som jag, lär hafva läst hans Commentarier öfver Johannis Uppenbarelse, eller nånsin ämnar läsa dem. Det är en skyldighet åt sanningen, at uptäcka äfven en stor mans blygd, men åt vördnaden för hans minne, at ej fästa derpå en nyfikens blick. Newtons fel är ej, at hafva illa förklarat en mystisk bok; men at hafva förklarat den.
(....uppå en musblack fåle.)
Auctors skämt öfver Miltons rus och Newtons ridt, torde falla något sträft för finare öron. Det är helt och hållit i Engelsk smak, såsom det höfves om tvenne Engelsmän - Man ser ej rätt väl, hvarföre Newton bestiger den blacka hästen, då tre andra voro at tilgå; men det skulle en vara.
Str. 7.
(– Tviflets – Hvirflar – Mesmer och vi andra.)
Cartesii Geometri och Logik äro mästerstycken: den förra danade Newton, den senare väckte Locke. Det är i sin bekanta Methodus som han gifvit sin vigtiga lära om Tviflet: at icke dömma förr än man pröfvat, icke tro förr än man undersökt, icke kufvas af någons myndighet. Denna lära är så simpel, denna väg til sanningen så tydeligen den enda, at man ej begriper, det Philosopherne någon tid kunnat glömma eller förkasta den. Cartesii förjenst, såsom alla stora Snillens, är mindre, at hafva uptäckt en aldeles ny sanning, än at hafva gifvit en halfkänd, men försummad, den grad af ljus, den kraft til öfvertygelse, den stöt til fruktsamhet, som gör at man anses för upfinnare deraf. Huru kunde han väl sedan så plötsligen glömma hvad han så strängt hade föreskrifvit; och digta ur sin hjerna et Physiskt System af så ringa grund, at han sjelf nödgades kalla det sin Roman om Naturen? Alla sunda Naturkunniga hafva ock ansett det för sådant, och det saknades endast, at en Somnambule i våra dagar, en piga i Strasbourg, skulle se hans Hvirflar och hans räfflade materia helt tydeligen i sömnen.
[– – –]
Str. 8.
(Blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne.)
Någon skulle tycka, at detta yttrande är nog hårdt om en man, som ehuru ej berättigad genom stora uptäckter at räknas ibland Snillen, likväl icke varit utan förtjenst mot Vettenskaperne. Hans Mineralogiske och Chemiske arbeten intyga i sanning om en grundlig kunskap. Men då dessa skrifter utgöra så litet mot hans Mystiska arbeten, hvilka kläda en hel vägg, då de dessutom mera vittna om minnet af hvad han lärt, än om redigheten af hvad han tänkt; så lärer Skalden, af samma skäl som Newton och Cartesius, oaktadt en och annan villfarelse, dock i allmänhet böra anses för kloka hufvun, icke gjort sig samvete at ställa Swedenborg på Dårlistan, fastän han någon gång i sin lifstid råkat skrifva förnuftigt. Man säger alla dagar: Det var en man af god helsa: Det var en ursinnig stackare. Detta hindrar ej, at den ena kan någon gång i sin lifstid haft en anstöt af feber, den andra då och då en moment lucide (lucidum intervallum).
Str. 9.
(Tron eder stora bli med stora Skalders brister.)
Det är dessa brister, som en anonym författare icke illa tycks hafva sammanställt, då han säger:
Du, tag af Shakespear yrslan
Med store Klopstocks orim
Och Göthens convulsioner
Och Ossians evigt samma.
Hufvudsakliga reglorne för denna nya Epileptiska Poesien äro följande: At lemna sig helt öfvergifven åt en otyglad inbildning, lik vädret, icke vetandes, hvarifrån man kommer eller hvart man far – Välja sig et ämne, som man tar afsked af vid Titelbladet – Tro tankan vara hög, när man ej begriper sig sjelf; versen stark när han sliter örat – Förkasta rim och meter såsom fjättrar för Snillet – Skapa nya ord der de ej behöfvas, och så barbariske som är möjligt. – Bland bruklige ord hälst nyttja sådane som ej hafva någon bestämd mening – Til obegriplige ord lägga obehörige epitheter – Vränga Svenska Grammaticans flere hundra års gamla ordning; o.s.v. [– – –]
Må man förundra sig – eller, rättare sagdt, icke förundra sig öfver den nära likstämmighet, som finnes mellan vårt Vittra och vårt Andeliga svärmeri. När man läser i våra moderna poemer, om det högsta sköna och sanna, om Spherernas harmoni, om den himmelska flägten, om sjelfvet – hvem skulle ej tro sig i Swedenborgs Andeverld, i det nya Jerusalem, se spherer af horerier utflyta från menniskans egenhet, som upkommer af äktenskapet mellan det onda och osanna? – Det är således ganska säkert at smak och förnuft, falsk smak och villor, äro aldeles det samma, endast åtskilde til sit föremål, och bådas gemensamma fel at afvika från ordens bokstafsmening, h. e. ej förstå hvad man säger. Jag gillar mycket vår Auctor som, så väl i denna stroph som hela poemet igenom, ställt dessa dårskaper tilsammans.
(J, Narrar utan vett i Vettenskaperne.)
Författaren, som hitintils ledt sit Poem i regelbundna stropher af 4 vers hvardera, har, vid framkallandet af dessa narrar, funnit sig så påträngd af hela skocken som velat in, at han sett sig nödsakad, mot alt skick och ordning, bryta harmonien, förderfva metern och utvidga denna stroph til hela 7 rader, för at lemna alla rum, och göra hvar man rätt. De tyckas icke desmindre vara tämligen väl sammanpackade. Hvem skulle icke tro, då man ser denna församling, at Scenen vore flyttad ända längst tilbaka i barbariets tidehvarf?
(O Swedenborgare!)
Dessa de ursinnigaste af alla jordens fantaster, förtjena rätt väl at anföra bandet. Alla andra Svärmare pläga dock rasa med en viss ordning, pläga dock härma en viss slutkonst, och draga mer och mindre rimliga föjder af orimliga principer. Men desse äga en sig ensamt tilhörig gåfva, at oskiljakteligen förena den Grammaticaliska oredan med den Logiska, ordens mörker med meningarnes. Tvenne phraser bredevid hvarandra i Swedenborgske skrifterne hafva lika så litet gemenskap, som om de åtskildes af hundra sidor, som om de sades af två personer, af hvilka den ena ej hört hvad den andra talat. Är det en gåfva af naturen? eller är det en konst för at undvika motsägelse? De kunna sannerligen vara öfvertygade, at ingen vettig man skall besvära sig med deras vederläggning. Hvilken skulle väl raisonnera med den, som har ställt sig utom kretsen af alt raisonnement? Man kan bota en ledvridning, lära barnet at gå; men hvad vill man göra med dem som ben och fötter äro afhuggne?
[Efter några citat ur Swedenborgs skrifter fortsätter förf.:]
Hvad man klokast kan göra, är väl at le eller ömka sig åt desse dårskaper; men så bör man ej heller undra, om en nitisk och varm Medborgare skulle anse dem mera alfvarsamt, skulle förvånas at i et Land, der en antagen Lära fordrar helgd och skydd, der hon verkligen äger den uti lagens bokstaf, som förbjuder at någon skrift, som rör Religion, får tryckas utan föregången Consistoriel Censur, ännu mindre den som vränger eller förlöjligar des sanningar, likväl se dag ifrån dag, utan ringaste försyn och likasom i trots af Regeringens författningar och all Politisk ordning, tryckas och utprånglas det skamlösaste drafvel, lika stridande mot renlärighet, som mot sundt förnuft, mot anständighet som mot smak. Öfversättaren af dessa Skrifter tror sig så långt ifrån at befara något hinder i sit tiltag, at han lofvar oss innan kort 34 Volumer af ren, Svensk, Tryckt Swedenborgianisme; och detta är ändå, som man väl kan tänka, blott en del af den store mannens arbeten. – Hvad likväl dårskapen är fruktsam! hvad visheten är fåtalig? Emanuel Swedenborg skrifver 50 Volumer i 4:to, och Johan Locke några Octav-band. Hvem undrar derpå? – Den som har Sanningar at bevisa, måste stadna sen han bevisat dem. Men den som ej vet hvad han vill säga, kan ej veta när han sagt nog.
[– – –]
Sägen mig, uplyste, men bedragne Landsmän! Män af börd och heder! tilllåten mig at högakta er: sägen, är det icke på sådant sätt, som man missbrukat ert förtroende, för at vinna ert beskydd, och fläcka ert namn?
(O Rosencreutzare! – Alchemister!)
Dessa Narrar, som Författaren skiljt til rummet, höra dock tilsammans i sin natur. De räkna sit gemensamma ursprung från en Raymundus Lullius, en Aurelius Philippus Theophrastus Bombastus de Hohenheim Paracelsus, en Böhm, en Fludd, och andra lika stora män. Hvem skulle väl tro, at sen de i så många sekler sökt guld och funnit aska, och varit et åtlöje för det södra Europa; de omsider i vår tid skulle upstiga i Norden? Et af deras förnämligaste föremål är at upsöka den vidtberömde Lapis philosophicus, som ger guld och odödlighet. Medan de vänta på at finna den, vill jag råda dem at nyttja en annan bekant sten, som kallas Lapis infernalis, för at bortfräta gangrenen i sin fattiga hjerna. Jag fruktar allenast at den aldeles gick med.
(O Drömmars tydare!)
I en 1783, från Stolpiska Tryckeriet utkommen Bok i två Tomer in 8:vo, kallad Oneiromantien, eller Konsten at tyda Drömmar, finner man denna lära ganska grundligen afhandlad. Hvad som mycket förnöjer, är at i denna märkvärdiga Bok se updagas, under sit verkliga namn af Drömmar, all den mystiska uselhet, som man sedan i särskilde Afhandlingar velat utgifva för sanning. Denna Drömbok är ej annat, än sjelfva Swedenborgs Correspondance-lära [– – –]. – Som uplagan af berörde Oneiromantie eller Oneiromanie, redan lär vara utgången til behörigt strutpapper, så torde jag få anföra en och annan af des Drömtydningar.
Agater och Amethister betyda Andelig godhets kärlek. – Afton, alt sådant som hör til menniskans egenhet – Kallt bad, helsa; men Varmt bad, friskhet – Äta Bröd, förtret; men Äga Bröd, rikedom – Fikon, naturligt godt, men Sviskon, sjukdom – Vatten, sanning; men också osanning – Floder, 1:mo Godt, 2:do Ondt – Scorpioner och Svafvel, Falsiteter – Lort, det högsta Onda; och Excrementer, Infernaliska ting – Blått, något som hör til förståndet; Grönt, första lifvet; Hvitt, Heligt; Svart, Ondt (skada at ej de nyare färgorne uttydas: jag hörde en Fru härom dagen, som drömt at hon burit en ny päls, couleur de bouteille; hon uttydde det så, at hon verkligen skulle få den; men hennes Man, som beklagligen ej är stor Oneiroman, försäkrade på sin ära at det betydde ingen ting.) – Björnar, elaka menniskor (den sannaste Andemening som fins i hela Swedenborg) – Compacta ting, starka fantasier (Herrarne lära drömma mycket ofta om compact.) – Drömma, betyder at man tänker mycket ... (oredigt, lär vara meningen) – Horn betyda styrka (denna Andemening är något skiljd från vår vanliga Andemening) – Menniskor utan länder betyda stora bolare (det skulle man aldrig gissat.) – Sjunga väl betyder välgång, men sjunga falskt betyder olycka (jag recommenderar denna dröm åt Chouren vid Kongl. Operan) – Göra vers betyder en fåfäng och onyttig ära. (Så må verserne vara til.) –
Man finner äfven i denna Drömbok några drömmar betyda så aldeles detsamma med en vaken menniskas begrepp, at man med möda skulle skilja dem: t.ex. at Förnöjelse betyder at vara nöjd; Giftermål, tvenne personers förening; Operor, bedräglige apparencer; Hufvudets mistning, mistning af något; Mystik, hvad som tarfvar uttydning; Slåss, något ondt; Yttersta Domen, Verldens slut.
Detta utdrag torde redan göra mer än tilfyllest – Somnum teneatis Amici!
(O Skatters sökare!)
Är väl Auctors alfvare, at de finnas i vår tid? – Jag påminner mig väl, at i min barndom hafva hört en gammal Trollpacka berätta i köket för min salig Mors pigor, huru hennes salig Farmor sagt sig hafva hört af sin saliga Mormor, at i hennes barndom flere hederliga Gummor lefvat, som hört talas om, at på den tiden deras saliga föräldrar voro unga, hade man sett på backarne öfveralt, helst Midsommar-natten, stora eldar brinna; och at, om då någon kommit som kastat stål i elden, så hade han strax funnit en stor, stor skatt, af rödaste Guld; allenast han intet öpnat sin mun, ty då var alt förloradt. – Jag blef väl som barn något förundrad i början, öfver käringens berättelse; men som jag hörde at pigorna sjelfva skrattade deråt, så har jag altsedan skämts för at tro, det någon kunde tro det.
(Nummer-puncterare – Caballister.)
Åter tvenne dårskaper af samma kött och blod: Dotter och Mor. Puncter-konsten eller Vettenskapen, at genom numrors sammanställning förutspå tilkommande händelser, åtminstone vinsterne på Nummer-Lotteri, stöder sig helt och hållet på läran om numrors och bokstäfvers medfödda dygd, hvilken grundligen kan inhämtas af Judarnas Cabbala; det vil säga den mystiska förklaringen eller Andemeningen af Gamla Testamentet. [– – –]
( – Magnetiserare!)
Om desse är ofvanföre nämndt vid Str.7. De tyckas dock förtjena sin egen artikel. Magnetismen, en coëffure a la mode i vår tid, bör rätteligen fördelas i 3:ne slag: Magnetisme à la Mesmer, Magnetisme à la Puisegur och Magnetisme à la Swedenborg. Den första en Physisk dårskap, den andra en Metaphysisk galenskap, den tredje et Andeligt raseri. Jag vill nämna några ord om hvardera slaget.
Mesmer drömde sig et så kalladt Magnetiskt fluidum, kringspridt i hela Naturen. Menniskans sjukdomar voro ej annat än en rubbad equilibre emellan de fasta och flytande delar af des kropp. Denna jämvigt borde återställas genom det magnetiska fluidi inflytelse, som dels kunde ske af Magnetiseurens egen hand, dels genom en dertil inrättad Bacquet, eller omstjelpt stor balja, fylld med sand, sönderslagna bouteiller, alt hvad man behagade, och garnerad rundt omkring med upstående järntenar, såsom tjenande til conducteurer. Alla sjukdomar voro ej lika lydige för denna slags cur. Sådane, som lätt föllo under ögat och handen, voro först och främst undantagne. Deremot borde den vara mycket nyttig för alla invärtes sjukdomar, som ej hade något namn, såsom maskar i Njurarna, förstoppning i Lefvern m. m. Men Nerverne, nerverne! se dem var det i synnerhet som Magnetismen borde verka på; väl icke för at bota dem, men at upväcka criser, det vill säga så mycket, som at ge convulsioner åt den som hade convulsioner o.s.v. Mesmer, utkörd från Wien som en skadlig Charlatan, mycket beundrad men ej nog betald af Garnisonen i Strasburg, hade skyndat til Paris at spela sin farce på en större Theater med mera vinst. Det lyckades honom förträffeligen. Han öpnade en subscription af 100 Louis personen, för dem som ville lära detta nya Taskspeleri. Adepterne blefvo talrike och Mesmer inan kort en förmögen man. Han samlade til sin Bacquet många vackra, hysteriska patienter; detta ökade subscribenternes antal med en hop unga och rika Amateurer, och ifrån den stunden blef traitementen mera säker. Franska Regeringen, såsom all uplyst Regering, benägen til tolerance för dårskap af viss grad, men snar at straffa bedrägeriet och scandalen, lät nu en undersökning ske om Mesmers föregifne curer, af Deputerade från Medicinska Societeten, Medicinska Faculteten och Vettenskaps-Academien i Paris. Utslaget blef här såsom i Wien, at Animaliska Magnetismen förklarades för en Drömvilla, och des tilllämpning i Medicin för et lika så farligt som löjligt Charlatanerie. Bacqueten tilslöts, bedragarn tröstade sig med guldet på fickan, de bedragne skämdes och hopen skrattade åt en urmodig dårskap i väntan at snart få beundra en ny.
Medan nu som bäst det magnetiska Tyska fluidum var på vägen at uttorka, upvälde en ny och mägtig åder ur en Fransk Officerares hjerna. Puisegur, Marquis, Chevalier, en rik och hederlig Man, alt hvad man vill utom Physicus, hade sjelf, som det berättas, tviflat om Magnetismens verkan, ända til des han reste på landet at magnetisera sina bönder: då fann han at – de somnade; och blef helt förvånad. Mesmer måste väl ock flere gånger varit vittne til en dylik verkning, men icke vetat at draga parti deraf. Tvärtom lär han räknat det bland misslyckade försök, och en följd af förnuftige patienters ledsnad. Här upkommer nu skilnaden emellan den Första och Andra Magnetiska Secten. Puisegur påstod, utan at le, at den sanna, den väsendteliga verkan af Magnetismen var, och borde vara Sömn; men at denna sömn, för at skiljas ifrån den naturliga, borde få et namn som ej uttryckte saken, och heta Somnambulisme. Efter ofta uprepade mer och mindre lyckliga försök, hann Puisegur omsider til tämmelig säkerhet i söfningsmethoden. Han påminte sig at kräftor, fast man och ställer dem på hufvudet, aldrig underlåta at somna, när de kittlas på stjerten. Han hade äfven sett Ammor, med dylik kittling på ögonen, få de oroligaste barn at sofva. Han hade observerat på sig sjelf, at all naturlig sömn börjades med tyngd på ögonlocken och en förvillad synpunkt; at äfven en god måltid, en beqvämlig ställning och tystnad, icke litet biddraga til vanlig sömn. Af alt detta slöt Puisegur med mycken skarpsinnighet, at om man toge en patient strax på maten, och förde honom i tyst rum, sedan satte honom i en mjuk länstol, sedan tvang honom en half time at se i kors på et finger som man höll stilla mellan ögonen, hvilket kallas at fixera, sedan tilslöt hans ögonlock och strök dem helt sakta en time eller par; så borde helt visst det Magnetiska fluidum ännu säkrare verka. Detta är den method som man än i dag följer. Men som ändock ofta hände, at man råkade ut för vissa hårdnackade menniskor, som ej vanligen sofvo middag, och hvilkas exempel förförde många andra at vara vakna, så drog häraf Puisegur den allmänna regeln: at Magnetismen, ej allenast såsom alla vanliga läkmedel, endast verkade på vissa sjukdomar; utan och som hvita pulfret och andra universalmedicamenter, aldrig verkade på andra, än dem som uprigtigt trodde derpå, eller voro mobile såsom konst-termen lyder; ja, at ofta en tviflares blotta närvaro i rummet var nog at hindra de magnetiske corpusclernes inflytande på hela Sällskapet. – Redan var, som man finner, genom blotta sömnen, Magnetismens nytta i Medicin, ganska stor. Man behöfde endast låta patienten sofva i hela sin lifstid: ty at ej känna sina plågor är detsamma som at ej ha några. Men icke nog härmed. Man fann snart at sömnen var sjelfva nyckeln til Vettenskaperne, Medicin, Anatomie, Physik, til alt hvad man icke lärt. Denna stora uptäckt skedde i synnerhet genom en fattig Piga, som inställt sig vid Bacqueten, för at vinna bot för slitningar i magen. Hon var så mobile, at hon icke allenast somnade, utan ock talade i sömnen. Man gjorde henne frågor: hon berättade då så redigt som man plär göra det när man sofver, om et monstre i hennes inälfvor, som sprutade eld och etter, et monstre med 4 hufvun, 6 horn och luden svans; och flere förundransvärde egenskaper. Man gaf henne, när hon vaknade, et godt laxatif. Hvad hände? Andra dagen kom monstret fram, accurat som hon beskrifvit det, endast undantagit eldsprutningen och ettret, och hufvuna och hornena och svansen. Aldrig hade les Badauts de Paris sett på maken. Monstret lemnades til en Medicus, som befann det vara: Tænia Solium, osculis marginalibus solitariis; vermis compressus, articulatus, striatus, albus, antica truncatus, apice sensim in acumen attenuatus constans innumeris fere articulis. Af detta långa, latinska, barbariska namn, blef man ännu mera förskräckt än för sjelfva monstret: och man beundrade Magnetismen som, förenad med Rhabarbern, kunnat framskaffa et sådant underverk. Man ömkade sig mycket öfver den stackars Pigan, som framfödt et sådant missfoster. Hela verlden kom at betrakta henne; hon fick ymniga almosor, blef kallad clairvoyante; och ifrån den stunden strömmade hoptals clairvoyanta Pigor til Puisegurs Bacquet, hvilka icke allenast sågo vildjur i sig, utan och i andra; sade botemedlen derföre, hvilka altid voro rhabarber, cremor tartari, kylande pulfver och andra besynnerliga medicamenter; talade om hvirflar, aberration och harmoni; spådde förut tilkommande ting, såsom: inom hvad tid de skulle återfå sin rening: huru många gånger de ämnade gå til stols den följande dagen, o.s.v. Nu behöfdes et System. Ingen ting var lättare, sen så säkra rön förutgått. Puisegurska Theorien blef i korthet denna: at det Magnetiska fluidum, som, efter behörige manipulationer, bragt patienten til sömn, upväckte derigenom hos menniskan et Sjette Sinne, i hvilket hon såg, lika som i en spegel, den concentrerade reflection af de öfrige Fem: följaktligen såg in uti sig sjelf, och in uti andra som med henne voro satta i harmoni eller rapport. – Sådan är den Physico-Metaphysiska Magnetisme, som först inkommit til Sverige, och som, at tro hvad man berättar, gjort de förunderligaste curer. [– – –]
Vi komme nu til den Tredje Magnetiska Secten, vår nationela Magnetisme, Magnetisme a la Swedenborg. I alt hvad som angår det magnetiska fluidi verkan til sömn, öfverensstämma Swedenborgianerne helt och hållet med Puisegur. Men då frågan är at i sömmen se tilkommande och frånvarande ting, se med tilslutna ögon, hvad man ej kan se med öpna: då säga de, (och med skäl) – det bör ej mer kunna räknas för en physisk effect; då är det – (och nu rasa de) – en tydlig verkan af en öfvernaturlig kraft, en andelig inflytelse, en himmelsk correspondance; och den som talar i sömnen bör vara säker, at tala genom Andan. – För at undvika en ledsam vidlyftighet, vill jag endast anföra et förkortadt Protocolls-Utdrag öfver de flere Swedenborgico-Magnetiska Sessioner, jag sjelf bevistat, och vid hvilka jag ömsom varit Frågare och Åhörare. – Interlocuteurerne äro: Frågaren, Anden och Magnetiseuren.
(Spectateurerne församlade. Magnetiseuren anländ med en clairvoyante Piga. Pigan placerad, magnetiserad, somnad. Sömnen så djup, at fast Magnetiseuren dels stack henne med en knappnål, så at bloden – ej kom ut, dels nöp henne i armen, så at – han sjelf grinade dervid; så hördes hon icke säga, at hon kände det aldraminsta. Af de tvenne Andar, som vanligen talade genom Pigan, nemligen Anna Stina och Lars Anders, framkallades först Anna Stina, på Sällskapets begäran.)
1:sta Frågaren. Säg mig, Anna Stina, är jag frisk eller sjuk? Anden. Så der, midt emellan. Hvari består min sjukdom? I en liten förkylning. – Hur skall jag göra för at bli frisk? Be Gud och lät magnetisera dig.
2:dra Frågaren. Hur många Goda Andar har jag? Svarades: 3. – En stund derefter gjorde samma Person samma fråga? Svarades: 2. – Än huru många onda Andar? Ja, kära du, dem kan ingen räkna. – En stund derefter samma fråga? Svarades: 4.
3:dje Frågaren. Dog Carl XI en naturlig död? Ja, visst gjorde han det. – Men det sägs ju at han blef förgifven? Ja visst var det en naturlig död.
4:de Frågaren. Kan du säga mig, om min Far är salig eller ej? Om du ber Gud vackert, så kan du i sömnen få uppenbarelse derom. – Men kan du intet sjelf säga mig i hvad tilstånd han är? Jag skall fråga derefter ... Jo han är visst salig. (Den frågande hade sin far i lifvet.)
5:te Frågaren. Säg mig i hvad tilstånd min salig hustru befinner sig? Hon sväfvar nu mellan Graderne. – Kan det nånsin bli folk af min dotter eller ej? Åh nog blir hon bra altid. (Den frågande hade aldrig varit gift.)
Lars Anders framkallades.
6:te Frågaren. Säg mig, Lars Anders, håller jag af någon flicka? Ja, kära du, om du det gör, så laga bara så, at det sker för Guds skull, och intet för köttsens skull.
7:de Frågaren. Säg, hvilken bör man tro, antingen Luther eller Swedenborg? Du bör tro dem begge två. – Men när de strida emot hvarannan, såsom i Läran om Rättfärdiggörelsen, hvilken bör jag då följa? Ja, kära du, nog är Luther bra, men Swedenborg är ändå likare.
8:de Frågaren. Hur mycket penningar har jag på mig? Det vet du nog sjelf. – Hvar skall jag äta middag i dag? Det behöfver jag intet säga dig. – Men du svarar ej på hvad jag frågar.
Magnetiseuren förargad. Det får man ej undra på. När man frågar för at gäckas, bör man ej vänta sig annat svar. – Men jag försäkrar er, min Herre, at jag aldeles intet gäckas. Jag har endast velat höra, om Anden vet hvad jag vet, inan jag vill besvära honom at säga hvad jag intet vet. – Men sådant visar et misstroende som Anden ej kan tåla? – Men då är han ju ganska envis? Det torde också hända. Ty man bör noga observera, at ingen annan Ande går in i en menniska, än den som med henne har samma caracter, samma böjelser och fel. Också måste jag bekänna, at denna Pigans fel är at vara litet envis – Men säg mig, m. H. är ej också Andens fel at vara litet dum? Jag vill göra honom en fråga: Hör du, Lars Anders, hur mycket gör 12 gånger 12? – (Intet svar af Lars Anders.) Magnetiseuren brydd. Min Herre, man bör ock noga observera, at ingen annan Ande tar sin boning hos en menniska, än den som med henne har l ika grad af uplysning. – Det var det jag borde vänta mig. Nå väl då, jag vill göra en ganska simpel fråga: Huru långt är det härifrån och til Öregrund? – (Ändå intet svar.) – Magnetiseuren flat. Men, min Herre, hvarföre fråga om sådane verldsliga saker? Nog vet ni at en Ande ej sänker sig ned at ta kunskap om sådane ting. Fråga något ur Andeverlden. Må göra. Säg, Lars Anders: Huru gammal var min Syster när hon gick ur verlden? Det skall jag säga dig en annan gång. – Men hvarför icke nu? Jag skall först fråga efter. – Magnetiseuren, med hastighet. Det är ganska naturligt. Andeverlden är mycket stor: den innehåller alla de aflednas själar från verldens begynnelse. Således kan en Ande omöjligen känna alla andra Andar, förr än han frågar sig före. ... Men jag fruktar at menniskan kan må illa, om hon sofver längre. Hör du, Lars Anders, törs menniskan sofva längre? Nej kära du, gör för all ting och väck henne snart, annars kan hon få convulsioner.
(Menniskan väcktes och Session var slut.)
Denna korta dialog torde göra tilfyllest, för at visa både beskaffenheten och ändamålet af den nya Magnetismen; och om någon skulle tvifla på sanfärdigheten af hvad jag anfört, må han göra lika frågor och han skall finna lika svar.
(– Physionomister –)
Eller rättare sagdt: Physiognomister; vill säga dem, som af en menniskas yttre skapnad sluta til des talanger, des böjelser och lynne. – At hvarje olik passion gifver åt ansigtets rörlige delar en olik ställning; at denna, ofta uprepad, blir omsider habituel, och uttrycker caracteren; at likaså skilnaden i vissa fasta delar, som tjena själen til verkstad, såsom hufvudets storlek, pannans bredd, m.m. kan medföra en skilnad i förståndets grader: är en i alla tider, af lärda och olärde, känd och erkänd sanning. Men at med Lavater och Pernetti göra näsan til en spegel af menniskans moraliska lif, och munnen til en spegel af det animaliska; at af vinkelns grader mellan näsan och pannan vilja igenkänna en Poet, en Philosoph, eller Jurist; finna nedra läppen svag, men den öfra gudomlig; tro en näsa af viss form lofva ganska mycket åt religion och mensklighet (alt Lavaters egna ord); och at slutligen mindre dömma af lineamenternes proportioner, än af en inre, förborgad, helig känsla, en instinct, en inspiration: sådant är barnslighet, löjlighet, fåvitsko; och förtjenar rätt väl at ställas mellan Alchemien och Magnetismen. – Hvad är, säger man, frukten af den Physionomiska kunskapen? – Icke mindre än den, at vid första åsyn kunna igenkänna en bedragare ... Men då vore han ej bedragare. Tvenne ledsamma skäl skola altid förvilla den slugaste Physionomist, och narra honom at anse en skälm för dygdig, och en dygdig man för skälm. Förställningen som bär masque; och Åldern, som ej tillåter at Physionomien förändras, fastän caracteren.
Det faller mig in, at vi ännu kunne hoppas en ny Vettenskap, af samma art och grund, som den physiognomoniska: det är Heimatosnomonien, konsten at dömma om menniskor efter kläderne, eller, som ordspråket lyder: om hunden efter håren. Voltaire har sagt:
Pour juger l'homme il faut le voir tout nud;
Voltaire har orätt:
Pour juger l'homme il faut le voir vetu.
Hela verlden vet, at en snygg eller sluskig drägt vanligen röja en ren eller slarfaktig caracter; at Philosophen och Sprätten icke kläda sig på lika sätt. Dessa enkla principer i en Lavaters hjerna, huru skulle de icke växa til et helt Heimatosnomiskt System i 2 Tomer in folio! Hvad säkra följder til menniskans kännedom skulle han icke draga af den minsta växling i des klädedrägt: af Tygets färg, finhet, fasthet, Råckens former til frihet eller tvång, des mer och mindre borstning, fläckar af puder, snus eller dun, på armarne eller ryggen, knapparnes fulla eller bristande antal, deras förhållande til råckens färg, angelns storlek af västfickan mot byxorne, contrasten mellan byxornes och strumpornes färg, vida eller trånga Skor, deras ålder eller nyhet, baklädrets längd, skinnets glans af olja eller blanksmörja, halfsålning, tåstötning, klacklappning, rand, pumps eller omvändelse &c. &c. – Hvad skada, at i Sverige denna Vettenskap blefve onyttig för den nationela drägtens skull!
(– Harmonister.)
Om denna Sect kan jag ej gifva mycken uplysning; och önskar at Författaren icke satt den hit för at fylla rummet. Jag påminner mig väl, at jag någon gång hört talas om något Sällskap, som skulle förena flere galenskaper i en Corps, såsom at göra sig hård, ställa nativitet, kjusa ormar, läsa bort tandvärk, spå i caffé, förvända synen, föra väder, trolla til sig flickor &c. &c. Kanske skulle det kunna vara detta värda Samfund, som Auctor menat med sina Harmonister? Men dessa dårskaper, som man vet, äro nu aldeles ur modet. Torde dock hända, at en dylik förening under samma namn blifvit ingången mellan de nyare 8 sorter, som Författaren upräknat. Det är märkvärdigt at se huru dårskaper, liksom sanningar, hålla hvarandra vid handen. Den stackarn som en gång kommit in i ringen måste först dansa med hvar och en särskildt, och sedan rundt om i raden.
Str. 11.
(At sätta puckeln på, och ögonen förbinda.)
Detta råd är ej at anse för et öfverdrifvet skämt. Det bör ej vara mera dåraktigt at härma en stor Man i hans kroppslyten, än hans moraliska fel. Också har man haft denna lofliga sed i alla verldens tider. – Alexander den Store var sned i halsen; och strax, för at äga något af Indiens Beherrskare, skyndade alla hans Hofmän at vrida nacken på sned. – Newton hade efter berättelse en knöl i nacken: en stor Svensk Botanicus, uptäckte en dag en lika växt bakom sit öra. Han behöfde verkligen icke denna sammanlikningspunct, för at jämföras med en stor Man; likväl trodde han sig ifrån den stunden liksom mera säker om sitt snille och sin odödlighet. – Sådane exempel äro otalige.
Str. 12.
(Men lemnom skämtets udd –)
Här sluta ock mine Anmärkningar. Jag har följt Raisonneuren, commenterat den glada och lekande Skalden. Nu kastar han sin Sifflet, och fattar Basunen. Nu hänrycks han i sin känsla; nu brinner han af en full Juvenalisk ifver. Vi äge ej mera sällskap: jag går och han flyger.
Men dessa dårar af alla slag, nyss värdige blott hans åtlöje, hvad har då så hastigt förtjent dem hans vrede? Hvartil dolk och sabel, der flugsmällan gjorde nog? Hvarför hota oss med en Danvik, så vidsträckt som Svea Rike? Utan tvifvel skall denna spådom komma at läggas til de öfrige Tusende och En, som aldrig hunnit fullkomnas. Hvarför tro at hela landet är i fara för en missväxt, af orsak at några kålhufvun blifvit maskstungne i en kryddtäppa; at Samhällets lugn skulle fruktansvärdt störas af några lättingars narrgräl; at Sveriges idoge inbyggare skulle öfverge sina åkrar, sina bodar, sina verkstäder, för at svälta och klyfva ord i det nya Jerusalem? Om under vårt hårda och njugga Climat, nie tiondedelar af vår tid åtgå i omsorg för de aldranödvändigaste physiska behof, det öfriga at förskaffa sig några lika så nödvändiga physiska nöjen, således ingen del återstår för onyttiga tvister om metaphysiska oting; om Fanatismen, en son af Ledsnaden och Lättjan, född at andas Söderlänningens himmel, aldrig ännu på så många sekler fått insteg i vårt Land, hvad anledning at frukta den för tilkommande tider? – Hvarför då höja ända up til Thronen denna annars så manliga, patriotiska röst, som endast höfves i Rikets faror, men som nästan blifver löjlig, då frågan allenast är om en ringa policesak i des Hufvudstad, då det endast angår at hämma några sofvande eller vakande Drömmares uptåg? Och är dertil icke nog, at de föraktas af Regeringen, af denna uplysta Regering, som skyddar, muntrar och belönar förtjensten, hedrar det vackra och nyttiga i alt slag, och som nyligen uprest et evärdeligt Tempel åt det Sanna Snillet, den Sunda Smaken. – Det är sant, at desse Drömmare hafva gått för långt, hafva missbrukat det förakt som skänker dem lugnet, då de oförsynt, offenteligen, genom skrift och tryck vågat utprångla sina dårskaper, til uppenbart trots emot lagar och förordningar, til uppenbar blygd för Religion och anständighet: men måste ej Politiken ofta tillåta et ondt för at hindra et större, tåla Svärmarn häldre än at förorätta den välmenande och oskyldiga villfarelsen?
Sen jag invändt alt detta; sen jag anmärkt, at Författaren i andra delen af sit Poem kan hända öfverskridit de gränsor, som ämnets natur och Sällskapets föremål tyckas hafva utstakat; sen jag granskat Raisonneuren; så återstår än en fråga: Anstår det mig at fördömma Skalden? Jag vill anföra til svar, hvad jag nyligen läst i et af samme Författares Manuscripter.
"Denna djupa Känsla af Sant och Rätt, Godt och Ädelt, som för at vi anse oss för lycklige eller olycklige, uphöjde eller förnedrade, af alt hvad som främjar eller sårar deras ära; at vi, likasom flyttade ur oss sjelfva, ur personlighetens krets, röras, andas och hafva vår varelse i det allmänna lifvet, den allmänna ordningen, Samhällets och Verldens; Rättvisan, Dygden, Förnuftet, Smaken; at vi älska som föräldrar, som vänner och välgörare alla stora Män som uplyst och förädlat vårt slägte; at vi deremot hate som personlige fiender alt Villans och Lastens anhang; att vi sjelfve utan möda upoffre lugnet, hvilan och nöjet, icke känne någon fruktan, icke se någon fara, då Lagens vård, Religionens helgd, Samhällets väl och Regentens ära kalla oss til strids mot dårskaper och sjelfsvåld. ... Denna djupa sjelfförnöjande, sjelffrätande känsla, om hon ej är Snillet, är hon fröet dertil. Utom henne fanns aldrig ännu på jorden en verkligt stor Philosoph och Skald. – Unge Författare! vill du veta om din kallelse är sann eller ej; lägg handen på dit hjerta. Hvad intryck känner det af de ting som omgifva dig? Sanning, Dygd, Rättvisa, Fädernesland, Mensklighet: säg, kan du nämna dessa heliga namn utan rörelse i dit blod, utan skakning i dina fibrer? Ser du blott med et åtlöje dina likars dårskap? med förakt deras laster? med ömkan deras olyckor? Den håg du känner at utmärka dig af talanger, hvad har den til föremål? Mon en titel, en prydnad, et anseende öfver hopen, en beqvämligare lefnad? mon Hofgunst och sällskapslof? Söker du blott, at af ingen oroad, och oroande ingen, gå som man säger sin verld igenom, och låta verlden ha sin gång? ... Då yngling! tro mig: det är icke dig, som Snillet kallar at tala til Folket. Försök ej at höja dig öfver medelmåttans krets. Blif täck, oförvitelig, en man af God ton! Dit namn, om det lefver, skall dö med dig. – Om åter vid åsyn af alt hvad som rubbar den allmänna ordningen, af alt som kränker förnuft och dygd: om vid blotta åsyn eller ryktet häraf, du känner dit blod tändas, dit hjerta klappa, din andedrägt förkortas, tårarne brista ur dit öga, tankarne hoptals genomstörta din själ; och du glömmer så dig sjelf, och du är icke mera Dig, men den dygdige som lider, men den uplyste som förföljes: Medborgarn, Philosophen, Menniskan ... Då, ädle! igenkänn Snillets gudomliga röst; då, sök ej förgäfves at qväfva en eld som, lik åskans eld, ej skall slockna förn han förtärt dig; då fölg dit öde: Blif stor – och olycklig!"
Veritati Gloria
Aktivera autouppdatering av kommentar