Man och hustru
I morgon är Sankt Martins fest,
Och mor är mån om sin man:
Hon bakar åt honom puddingar tu,
De läckraste hon kan.
I sängen ligger snart vårt par;
Det stormar så styggt kring knut,
Och lille far säger till lilla mor:
För dörren reglarne skjut!
Nej, jag är trött och frusen därtill,
Just nu har bädden behag,
Och glappade dörren än hundra år,
Den som ej stänger, blir jag.
Se’n sinsemellan hviskande
De båda ingå ett vad:
Den skulle skjuta regeln till,
Som första ordet sad’.
90
Två vandringsmän komma vid midnattstid
Och trefva i mörkret kring,
Men lampan slocknat, härden är släckt --
De höra och se ingenting.
Det var då ett förhäxadt hus!
Här blir ens tålamod bet.
Förgäfves! Platt icke ett ord till svar,
Och dörren var skuld till det.
Den hvita pudding åto de upp,
Den svarta smakte dem ock,
Och husmor tänkte mång’ mustigt ord,
Men sade ingenting dock.
Kamraten stötte på sin kamrat:
För strupen tarfvas det vått.
Ur skänken luktar det spiritus;
Där vankas nog något godt.
En brännvinsflaska, nej kan man se!
Just lyckligt hittadt, min själ!
Jag tar en klunk och du en klunk --
Det skall bekomma oss väl.
Ur sängen rusade husbondefar,
Gick dem på lifvet med hot:
Den som mitt brännvin söp ut, skall ge
Mig modiga fyrkar i bot.
Och hustrun gjorde tre glädjesprång,
Så nöjd, som hon hade fått arf:
Min gubbe, du var det som talte först,
Nu regla dörren, din slarf!
Aktivera autouppdatering av kommentar