Maskinrummets män
Du slumrar mätt och tungt i natt, min bror, i bäddad säng,
dröm om oss, där i stjärnlös natt tornadon dånar sträng!
Du bjöds ej ut till spis, som vi, åt havens gröna gap -
vi drack vårt öl i Windy-Town och svettades vid Kap.
Vi eldare, vi mödans män, vi hava ock en sång,
hårt gnisslad fram i ångans kvalm till skälvande pistong
Fast ofta komna nordanfrån från is och norrskensbrand,
tvärs genom sotet sågo vi allt söderns jungfruland.
Tungt steg vår fot bland rost och sot i undre världens kvalm
ur eldens rike kommo vi till land av frukt och palm.
Kring alla hav som dansat hän vår kamp stod het och svår,
i ångans dunk i nordsjöskum och där passaden rår.
Om lugna hem, om barnaglam och ljus vi drömde nog,
fast våra drömmar ofta dränkts på dunkel slaskig krog.
Vi drömde om vår älskade i fasans mörka natt,
när högt från bryggan ropet steg att revet fått vår ratt.
När däcket ljöd av tunga tramp och vilt var havets svall,
vi stodo troget på vår post bland stål och het metall.
Vi voro sist på däck den natt när minan hälsat på,
i dödens käft vi sågo sist excenterskivan gå.
Vi kommo sist, vi underst från, med ögat skumt av sot,
och hörde havets tunga gång och tyfons hårda hot.
Vårt liv var vigt åt kol och eld, begravna utan värn,
när grym torped gav oss en grav bland slagg och krossat järn.
Vi eldare, vi hettans män, vi hava ock en sång,
hårt gnisslad fram i ångans kvalm vid slående pistong.
En sång väl hård av tunga år i pannrum och maskin,
och farans gud har skänkt oss rikt sitt mareldsgröna vin.
Och du på första klassens däck som njöt av haven blå,
vårt liv är satt i pant för ditt där ångans floder gå.
Tänk på oss, djupens vakter, du, i hård och stjärnlös kväll,
när havet går i grön galopp mot hemöns hala häll!
Aktivera autouppdatering av kommentar