Medelåldern
O, kärlek! Om för dina lagar
du vill att jag skall röras än,
så skänk mig mina ungdomsdagar
och all min ungdomseld igen!
Men livets morgon är förliden:
för mig dess middag redan slår,
och ren den ålderstigna tiden
går hotande i mina spår.
I nöjen, som ert glada läger
uti mitt hjärta fordom haft,
I flyn ... jag blott er skugga äger
uti en mattad bildningskraft.
Nej, på en gång att livet sluta
ej någon fasa innebär.
Men höra upp att eder njuta,
se, det den rätta döden är!
Så klagade mitt kvalda hjärta,
så suckade mitt sorgsna bröst,
då himlen, rörd utav min smärta,
mig sände vänskapen till tröst.
Utav hans läkande förmåga
jag kände denna makt igen:
han värmde med en ljuvlig låga,
men ... värmde ej som kärleken.
"Kom," sade han, "jag vill dig dölja
för livets kval och bitterhet!"
Jag följde honom ... men jag grät
att endast kunna honom följa.
Aktivera autouppdatering av kommentar