Min broder, jag vet...

Min broder, jag vet att du älskar ditt liv
som en skatt, den bästa du äger.
Du vårdar med möda, du värnar med kiv
och med strid för döden ditt läger.
Men snabb som en duva går dödsängeln in
och svalkar med vingen din panna.
Med gravröst han viskar: kom med, du är min
och de hetsiga pulsarna stanna.

Han kommer ej endast till grånade hår,
den dystre, försonande ängeln.
Han går till den lilja som föddes i går
och avskär den nattgamla stängeln.
Förvandlingens konung med mantel av natt,
med en gördel av suckar och tårar -
säg, finnes väl någon som, över dig satt,
kan räkna ditt verk, dina bårar?

Ej alltid du kommer som ovän till oss -
ej alltid du hälsas med smärta.
Ej alltid med tårar du släcker ditt bloss
eller krossar ett saknadens hjärta.
Du släcker nog stundom ett tynande liv,
ett liv som blodstårar dränkte.
Vem räknar de hopar av oro och kiv
som du hastigt i graven sänkte.

Hur underligt vore om du blivit satt
som en ensam monark över alla,
om ingen fick sätta en gräns för den natt
som du låter på livet falla.
Då vore det hägrande hoppet om frid -
om slutlig förbrödring, försoning -
en hånande drömbild, ett slut på en strid
i den tysta förintelsens boning.