Min lilla vrå bland bergen

Jag vet en vrå emellan bergen,
En liten vrå, som tillhör mig,
Der ingen flärd innästlat sig,
Der ingen oskuld skiftat färgen.
Hvart än mig ödet kasta må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

En koja, högröd som skarlakan
Och lugnare än ett palats,
Ger åt mitt läger skygd och plats —
En rosenhäck är mitt sparlakan.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Der har jag stängt en fånge inne,
Som måste gifva sig tillfreds
Inom den lilla trånga krets,
Ty jag har bländat håg och minne.

Hvart än mig ödet drifva må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Min lilla Hildur heter fången,
Och kärleken med blomsterband
Fäst hennes hjerta, fot och hand
Vid kojans sångare och sången.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Hon är befäst, min lugna hydda,
Så otillgängelig som säll,
Ty mörka skogar, höga fjäll
Mot verldens stormar henne skydda.
Hvart jag af ödet jagas må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Jag har sett ramla flere troner
Som fåvisk barnalek till grus,
Men ännu står mitt trygga hus
Och vet ej af revolutioner.
Hur högt mig lyckan höja må,
Jag längtar åter till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Jag jagade i ungdoms-åren
En brokig fjäril, prydd med gull,
Jag vilse gick, jag föll omkull,
Jag stötte mig — än svida såren —
Men jag var lycklig nog ändå
Att åter hitta till min vrå,
Min lilla vrå bland bergen.

Att lyckans yra fjäril fånga
Jag löper aldrig mer omkring,
Ty jag har lärt att ingenting
Man vinner så med mödor många.
Nej, jag har lycka nog ändå:
Min sköna fånge i min vrå,
Min lilla vrå bland bergen!

av Johan Anders Wadman