Min vän Håkan
I en lägenhet på en gata någonstans väster om Hjalmar Brantningsplatsen i göteborg, står tiden still.
Där finns ingen religion, ingen ekonomi, ingen filosofi.
Där upphör sjukdomen och strävandet att överkomma att existera.
Där finns bara jag, Håkan och en kanna kaffe.
Vi sitter vid köksbordet och tittar ut mot bakgården där solen leker med ekarnas dallrande löv i den kyliga vårvinden.
Vi har suttit här i tio, hundra, ja snart tusentals år.
Vi pratar om vad vi ska göra på morgondagen. Om att kanske flytta till Grönland eller att hyra den där filmen från kiosken runt hörnet.
Men vi går aldrig någonstans, för morgondagen kommer aldrig.
Istället sitter vi kvar och låter solen värma oss genom den fläckiga fönsterrutan.
Jag berättar för Håkan att jag hade en flickvän en gång. Han vänder sig mot mig och ler.
Han säger att han vill höra mer. Han säger att han aldrig blir trött.
Jag talar om att jag inte minns hennes namn, men att hon brukade sitta vid sängkanten när jag vaknade, kammandes hennes långa bruna hår.
Om hur hennes ögon blev som två halvmånar när hon skrattade till något av mina dåliga skämt.
Jag minns att hon älskade mig. Men det var tolv tusen år sedan.
Nu har hennes röst har tystnat. Endast hennes eviga leende finns kvar, där hon sitter på sängkanten i vår lilla lägenhet och tittar på mig.
Håkan fyller på med mer kaffe. Han berättar att det här kaffet är hans favoritsort och att det finns mer i det bruna skåpet.
Här tar nämligen aldrig någonting slut.
Här kommer aldrig natten.
Här tas ingen bort från varandra.
Här finns bara jag, Håkan och en kanna kaffe.
Aktivera autouppdatering av kommentar
Anonym användare (e0a3009294)
Permanent länk |
Anonym användare (25fde35ae4)
Permanent länk |