Mina löjen
Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!
En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.
Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.
Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -
Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.
Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.
Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.
En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!
Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.
Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?
Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.
I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.
Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.
Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.
Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!
Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...
Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.
Aktivera autouppdatering av kommentar