Monolog

Ned från himlarunden Blunden
Far med vallmoquist i hand
Och med silfverstrålar målar
Nattens Konung haf och land.

Sofgemak är jorden vorden.
Djupt beherrskar tystnaden
Gatorna och torgen: Sorgen
Vakar blott och Kärleken.

Lampan i min kammar flammar:
På en vid och gästfri bädd,
Skuggad af gardiner, skiner
Strålen flämtande och rädd.

O, när får mitt öra höra
Älskarn lätt i trappan gå?
När, o tysta läger! äger
Du omarmande oss två?

Klockan slår i tornet: hornet
Repar opp dess hemska slag.
Ängsligt räknar Bruden ljuden.
»Midnatt re’n och ensam jag!»

Våldsamt hjertat svallar – Skallar
Nöjets klockslag icke snart?
O! hvad qual mig sårar! Tårar
Fukta kinden underbart.

Hänger ej på stolen kjolen?
Fängslar shawlen väl min barm?
Ack! i slummerskruden Bruden
Sträcker fåfängt dock sin arm.

Hvar kan älskarn vara? Svara,
Nattens älskogsbleka ljus!
Månn’ han mig förskjuter? njuter
Med en annan känslans rus?

Nej, han kommer. Hjertat smärtadt
Länge af begärets ve
Lämna vill mitt sköte, möte
Göra med den kommande.

Bort, o sorg och smärta! Hjerta
Käns mot hjerta hänryckt slå.
Fritt må lampan slockna! Tjockna,
Skymning! kring de sälla två.