När versen tog slut
Jag satte mig ner för att skriva en dikt,
om väder och trädgård eller något av vikt.
Om luffare, kvinnor och bourgeoisin,
men märker rätt snart: Jag är ingen Ferlin,
ej heller en Eklöv eller Bellman på Haga.
Men jag är ju poet, så jag ska inte klaga.
Jag har, har man sagt mig - en textperfektion,
och av sommar och värme får jag inspiration.
Här sitter jag nu för att skriva en dikt
och vinna berömmelse kanske på sikt.
Det var nog en svala jag knappt hann att se,
men att skriva om den är nog ingen idé.
De finns väl besjungna i kör och duetter,
i arior, visor och Shakespeares sonetter.
Där har vi en lykta som spirar ur häcken,
ett rinnande ljud ifrån porlande bäcken.
Ett tema om något som sprakar och brinner,
om hopplösa drömmar som aldrig försvinner.
Men strax dyker tomheten, textens konflikt,
förödande våda som skapar sin dikt.
Här ligger jag nu över sängen på tvärs
och letar i tanken vad som rimmar på vers.
Jag leker med orden som diktare får,
om hur ångesten kryper och hur illa jag mår,
fast sjunka och lida är inte riktigt kontentan
att skapa för dikten är väntan och väntan.
Jag vandrar i huset fastän det är natt.
Nu ska det väl komma! Jag är nästan besatt!
Och när gryningen randas som alltid förut,
får diktaren sova för att versen tog slut.
av Göran Hansson
Aktivera autouppdatering av kommentar