Nürnbergkoden

Nürnbergkoden är en uppsättning etiska riktlinjer som utvecklades efter andra världskriget, specifikt som en reaktion på de grymheter som begicks av nazistiska läkare under mänskliga experiment. Den upprättades 1947 under Nürnbergrättegångarna, där flera nazistiska läkare ställdes inför rätta för deras inblandning i oetiska medicinska praktiker.

En av de centrala principerna i Nürnbergkoden är begreppet kroppslig autonomi, vilket betonar vikten av frivilligt samtycke vid medicinska experiment. Så här behandlar Nürnbergkoden denna princip:

Frivilligt samtycke: Nürnbergkoden fastslår att det frivilliga samtycket från den mänskliga försöksindividen är "absolut nödvändigt." Detta innebär att individer måste ha den juridiska kapaciteten att ge sitt samtycke, kunna utöva sin fria vilja, och ha tillräcklig kunskap och förståelse om experimentets natur, längd och syfte. Koden betonar att det inte får finnas något tvång, bedrägeri eller otillbörlig påverkan vid insamling av samtycke.

Informerat samtycke: Försökspersoner måste vara fullt informerade om de potentiella riskerna och fördelarna med experimentet, samt eventuella alternativ. Detta säkerställer att de kan fatta ett välgrundat beslut om huruvida de vill delta.

Rätt att avbryta: Nürnbergkoden garanterar deltagarna rätten att när som helst avbryta experimentet, utan att straffas eller förlora förmåner, vilket ytterligare stärker principen om kroppslig autonomi.

Nürnbergkoden lade grunden för moderna etiska standarder inom medicinsk forskning, med fokus på att respektera individers autonomi och värdighet. Koden har påverkat många efterföljande etiska riktlinjer och regler, såsom Helsingforsdeklarationen och Belmont-rapporten.