N:o 55, Baggens-gatan

    Mollberg höll flaskan och Bredström satt mitt emot i dörrn,
        Klädd i sin randiga hemväfda råck och väst;
    Klacka en toffel, små pigorna nicka i hvart hörn,
        Gubben han nicka och gräla med pryl och läst.
                Utan för Bod-dörrn, min Bror,
            På luckan himmelsblå och grann,
                Vändes två målade skor
                        Emot hvarann;
                I en grå och sprucken sky
                Står en stöfvel stolt och spänd,
                Underst syns en toffel vänd,
                Vänder åt Bollhus gränd.
    Mollberg ropa, skål mina dufvor okänd och känd,
        Grek, Turkinna, Tatterska och Morjan!
    Mot min flaska och mot skinn-förklä kring min länd
        Astrilds pilar blänka som rödt saffjan.

* * *

    Bredström klacklappa en stöfvel och än han smorde skon,
        Karfva sin rulle, sjöng visor kring hela plan;
    Där bor, sjöng Bredström, den tjocka Malena bred i ron,
        Hon med rägnkappan och trasiga farbolan,
                Hon Malena du vet,
            Med Chirandollerna, - hva ba?
                Breder i gumpen och fet -
                        Bor hon där? ja.
                Har hon lika vacker hy?
                Nej nu är hon ful och grå,
                Hännes vackra ögon blå
                        Kunna ej mer förmå;
    Där mitt öfver, högt öfver porten, ser du då?
        Där bo flickor ända högt upp i vind,
    I hvar säng så flissa och rasa två och två,
        Under sång och kyssar på mund och kind.

* * *

    A-p-pel-bomskan, - Nå stamma din hund, säj rigtigt ut -
        Bo, bo, bo, bor hon där? - Ja, där står hon i dörrn,
    Prydd med plumager, blå krage och grå Camlotts surtout.
        Skörtena flägta med sniljor i alla hörn;
                Toffeln framskjuter sin tipp,
                Så hög röd som det röda lack,
                Nedvikt, updragen på kipp,
                        Med snö-hvit klack;
                Parasollen grön och ny,
                Fladdrar stolt i Nymphens hand,
                Förklä, bröstlapp, flor och band
                        Jämkar hon litet grand
    Baktil göms den ljusbruna luggen ofta ibland
        I en gammal urblekter Phaeton,
    Fram i fronten glittrar en blomma, där en rand
        Af små perlor framtittar någon gång.

* * *

    Få, få, få, fåfängt at slippa i köket in. - Å jo,
        Klappa på luckan och hosta och bulta på;
    Katten i spisen han jamar och krafsar med sin klo;
        Vist ä hon hemma, ja det ä hon, posito
                Hör på Fidella i fälln,
                Hon skäller uti canapén,
                Vist ä hon hemma Mamselln,
                        Å längesen.
                Här ä intet annat råd,
                Bulta på och namnet säj,
                Släpp bror Wingmark in och mej,
                        Söta min lilla nåd.
    Lät upp dörren, här kommer nu ett herrebåd,
        Si min sköna, här ä min hand och din;
    Agta kjorteln, si hur han fladdrar i hvar våd;
        Släck ut ljuset, nu ä min Lotta min.